Reflektioner från en bilväg
Jag hostade ungefär hela vägen. Det kan ha varit ett mindre uppehåll i attackerna någonstans mellan Mariestad och Skara.
Daniel blev - som vanligt - synnerligen upprörd när en långtradare gjorde en omkörning av en annan långtradare och gav de båda chauförrerna fingret.
Hugo vägrade sova och ömsom skrek som en stucken gris, ömsom krängde omkring som en mask i bilstolen medan han vilt kastade omkring vad han än fick tag i - nycklar, parkeringsbiljetter, mobiltelefon och maracasägg. Han var ganska nöjd, eller mindre missnöjd, om vi tittade på youtubeklipp från Lilla Sjöjungfrun och hela familjen sjöng med i "Havet är djupt" - vilket inte riktigt låter sig göras smärtfritt när man hostar oavbrutet. Puh. Vi kan den sången utantill nu.
När vi äntligen kom hem visade det sig att köket - efter 6 veckors renovering - fortfarande inte är klart. Gah!!! Nu funderar jag på att
1. fly landet
2. anlägga en lägereld på gården så att vi kan laga riktig mat - typ grilla ett egenfångat vildsvin - för jag står INTE ut med mer varma koppen, tomatsoppa och filmjölk
3. ta en webbkurs i kakling, rörmokeri och ellära, dra på mig ett par blåbyxor, slänga i mig några koppar kaffe och några wienerlängder på sånt där typiskt spott-i-näven-och-jävlar-anamma-hantverkarvis och därefter slutföra arbetet på egen hand - hur svårt kan det va?
Mitt ljus i tillvaron: Daniel har lovat att ordna skaldjursbuffet när jag är frisk och känner smak igen. 🍤