Deja vu
På golvet fanns en rejäl vattenansamling. Nästan på dagen ett år efter att köksrenoveringen inleddes. Bara några månader efter senaste vattenläckan (vi har upplevt tre stycken på tre år). Och av det väsande ljudet att döma pågick flödet fortfarande. Snabbt och gasellikt skuttade jag uppför trappan och väckte Daniel. Några minuter senare satt vi på varsin stol i köket och grinade. Nästan. Vattnet fanns inte bara i köket så att säga. Det forsade ned för väggarna i källaren.
En skadetekniker kom vid lunch. Urgullig. Hjälpte till att torka vatten med hushållspapper trots att det säkert inte ingår i hans arbetsuppgifter. Det är mer än man kan säga om exempelvis DHL som tar leverans till tomtgränsen så bokstavligt att de en gång stjälpte av vår pall med kakel mitt i gatan. Skadeteknikern gjorde fuktmätning av golvet som trots allt såg hyfsat bra ut. Om hela eller endast delar av köket behöver rivas vet vi emellertid inte förrän efter en fördjupad besiktning. Det kändes minst sagt ganska så tungt i just det ögonblicket. Tungt och en aning bisarrt. För i samma sekund kom Hugo in i köket och försökte amma sin gosedjursräv. Han har två stycken rävar - varav den mindre rätteligen tillhör hans syster. Den stora räven heter "stor" och den lilla räven heter "bäbis". Hugo tittade allvarligt på skadeteknikern, drog ned tröjan och tryckte bäbisräven mot sitt bröst samtidigt som han förklarade: "bebis mat". Daniel garvade. Jag blev nästan generad. Teknikern svarade coolt att "alla ju måste få mat".
Sen gjorde vi som vanligt när vi inte vet vad vi ska göra - åkte till slättadamm för att mata ankor (vågade inte knacka på hos dig Anna eftersom vi fortfarande snörvlar och rosslar). Ingen ankjävel fanns i sikte. De bortskämda små fågelkräken. Vi åkte hem. Hugo fick psykbryt och vägrade ta av sig ytterkläderna. Sköna söndag.