Skrikfest
"Mamma, vad har du barn?"
"Ööh, jag har ju två barn. Du och Tilda."
"Neeej! Mormor har inget barn."
"Jo, mormor har två barn. Det är ju jag och morbror Fredrik."
"Neeej! Vad har du för BARN?"
"Men det sa jag ju, det är ju Hugo och Tilda.
Hugo stegrade sig i bilbarnstolen av frustration.
"Neeeeeeej! Men mamma! VEM ÄGER DIG?!" vrålade han.
Öööh...
Väl hemma försökte undertecknad laga mat. Hugo satt i soffan och skrek förhållningsorder till mig i köket.
"Mamma! Mamma! Mamma! Jag vill se på tv!"
Jag småsnavade in i vardagsrummet och tryckte i gång den välsignade tv:n. Tildas skällande leksakshund jagade mig.
"Bjäbb! Bjäbb! Bjäbb!"
"Mamma! Inte det här programmet!" vrålade Lilleman.
Det är helt otroligt vilken decibel hans ljusa lilla barnröst kan nå.
"Hugo och Tilda" viskade jag och tog deras små händer. "Man behöver inte skrika. Det räcker att prata lite lågt."
"Okeeej mamma!" hojtade Tilda så högt att min hårsprayade lugg rörde sig i vinddraget.
Sen följde middag där maten tystade de små munnarna. Det enda som hördes var skrapet av plastskedar mot porslin. Hahaha! Icke!
"Kuckling, kuckling!" messade Tilda.
"Mamma! Mamma! Är Agust hemma?" undrade Hugo. "Är det mörkt? Mamma, är det natt? Är Agust på förskolan? Är Agust hemma? Mamma?! Mamma!"
Tilda hällde ut ett glas mjölk och brast ut i ett högljutt och hysteriskt tonårsfnitter. Så plötsligt. Det välsignade ljudet av nycklar i låset. Daniel uppenbarade sig. Och ungarna blev... sjövilda. De kastade sig ned från stolarna för
att anfalla sin far med flottiga grilloljehänder. Det uppstod en spontan ringdans där Daniel försökte rädda kavajen, vilket i sin tur urartade i en vild jagalek.
"Är de extremt högljudda idag?" undrade jag matt.
"Ja" mumlade Daniel och såg överväldigad ut.
Det gick barnen helt förbi. De dundrade vidare in i badrummet och fortsatte vrålandet. Bra akustik där visade det sig.
Bubblare på önskelistan: hörselkåpor. Och tysta leksaker.
