Bokslut
Det började antagligen med vab. Det brukar det göra. Men sen följde en vår så rasande ljuv och njutningsfull på alla möjliga sätt och vis. Vi åkte till Sälen med goda vänner och njöt av skidåkning. Därefter hade Daniel och jag äran att toasta grannarnas
underbara bröllop. Och vi köpte sommarstuga. Det kändes som att den här familjen levde. Livet. Fullt. Ut.
Därefter följde en om möjligt ännu bättre sommar med krabbfiske, oändliga bad i Slussen, vitt vin på altanen och bubbelbad i skymningen. Danmark tillsammans med andra goda vänner och därefter hängde vi på Orust igen. Ljuvliga Orust. Klippor,
skaldjur, naturen, salta havet.
Sommaren 2018 går till historien som den bästa sommaren i hela mitt liv. På riktigt alltså. Det är ganska så stort att konstatera det ändå. När vi några veckor senare befann oss på Mallis satte jag ord på just dessa känslor.
"Daniel, den här våren och sommaren alltså. Det är de bästa någonsin."
Sen tillade jag - mot bättre vetande - följande ord:
"Tänk om 2018 fortsätter på detta vis och blir det bästa året i mitt liv?"
Den som gapar efter mycket ni vet... Vi hann knappt komma hem från underbara Mallorca förrän vi mötte hösten from hell.
Från mitten av oktober till jullovet vabade vi följande sjukdomar i följande ordning. Vattkoppor. Förkylning. Vattkoppor. Förkylning. Förkylning. Magsjuka. Och förkylning. Jag ringde i panik till Åsa (sjuksköterska) och undrade om det var något fel
på vår familj.
"Har vi konstant nedsatt immunförsvar? Äter vi för lite zink? Städar vi för sällan? Vad gör vi gör fel???!!!"
"Ni har småbarn. Det ska vara så."
Daniel och jag nattvakade om vart annat. Tog hand om gråtandes och kliandes barn. Torkade kräks och tvättade sängkläder. Jobbade, vabade, vobade. Vår dialog bestod av följande meningar.
"Hur sov Hugo i natt?"
"Hur sov Tilda?"
"Hur sov du?"
"Håller du ihop?"
"Barnnässprayen är slut."
"Kan du lägga barnen, jag måste jobba."
"Imorgon måste jag få gå till jobbet. Mitt jobb är viktigare än ditt."
Daniel tyckte ändå att vattkopporna kom lägligt. Han var glad att det skedde innan jul och inte krockade med något annat roligt. Vad han inte visste var att jag hade ordnat en överraskning - pappa skulle ha barnvaktat barnen en helg medan
Daniel och jag skulle bott på hotell och ätit på restaurang. Så jag var vänlig nog att upplysa Daniel vad han gått miste om. Sen var vi båda lika less.
Så hur kan man sammanfatta 2018 egentligen? Bästa året hittills. Minus oktober-december? Ja, ungefär så.
Vad finns då för tankar om 2019? Ännu ett oskrivet blad? Några nyårslöften? Eller mål? Kanske förhoppningar?
Några löften ger jag inte för det känns så himla tråkigt om jag bryter dem. Jag använder mig av mål. Mitt mål för 2019 är att fortsätta kämpa på med den vegetariska/veganska maten. Försöka minska vårt avfall, handla och leva mer hållbart.
Återbruka.
Min förhoppning inför 2019 är att få uppleva fler ljuva försommardagar på Orust. Tillsammans med familjen och goda vänner.
Vad har ni för mål?
