Bagageutrymmet fullt med kiss
Idag styrde vi därför kosan mot ännu ett utflyktsmål i min favoritbok "Det vilda Göteborg".
Den boken kan jag varmt rekommendera för er som vill göra utflykter i Göteborgsnära skogar och natur. Många bra tips och dessutom information om svårighetsgrad och hur stor ansträngning aktiviteterna innebär. Det enda som väl är ett slags minus med
boken är vägbeskrivningarna. Antingen har vi svårt att följa instruktioner eller så är det möjligtvis så att vägar, omgivningar och terräng har ändrats markant sedan boken gavs ut år 2015. Av tre utflykter har vi hamnat fel samtliga gånger.
Denna vägbeskrivning följde vi idag. Tror vi. Det var i alla fall intentionen.
Vi klarade av att ta oss till Kungälv. Så långt allt gott. Vi ställde in gps:n på Signehög - och åkte hastigt förbi det enda(?) hus som utgjorde Signehög.
- Oj! gastade jag och pekade på två hjulspår genom en åker. Där var det.
- Va?! Där kan vi väl inte köra av.
Och just som Daniel hade sagt det hade vi passerat Bäck där vi rätteligen skulle ha svängt.
- Alltså oj, nu körde vi för långt.
Daniel fick svänga om bilen.
-Är utflykten färdig nu? undrade Hugo. Glatt?
Tilda hade somnat redan i Kungälv.
På något vis lyckades vi hitta vad vi uppfattade var "den rätta" grusvägen, bland tio stycken liknande grusvägar. Att från den finna en samling hus som skulle utgöra staden/orten/byn/samhället Hålt som inte ens var skyltat visade sig vara en utmaning.
- Men jo, här är ju ändå två hus, mumlade jag. Och där såg jag traktorspår!
Efter ytterligare en vändning kunde vi tack vare vår älskade bil med fyrhjulsdrift parkera på typ toppen av ett berg. Nu skulle vi bara följa traktorspåren in i skogen och sen bäcken. A piece of a fucking cake! Snart skulle vi vara framme vid detta
paradis. Ett vattenfall!
Vi vandrade och vandrade. Lyssnade och kunde skönja det ljuvliga ljudet av porlande vatten. Samtliga familjemedlemmar var nöjda och förväntansfulla. Bäcken skulle leda oss till fallet! Det som Hugo hade slagit vad om att han skulle
klättra upp för. Så småningom förvandlades den sagolika lilla bäcken till typ en större ogenomtränglig yta av lerfyllda hjulspår och sankmark. Daniel skuttade runt från tuva till tuva i sina gympaskor(!).
- Glömde du dina stöll-var pappa? undrade Tilda.
I samma sekund kände jag mina egna stövlar ta in vatten. Vi fick ge upp vattenfallet. Om det ens fanns något? Om vi ens var i rätt skog? Istället fikade vi på den enda torra plats vi hittade.
Ungarna var nöjda ändå förstås. Att leka i vatten verkar vara det bästa som finns.
- Mamma! Jag tycker vi ska bygga ett hus här! gastade Tilda överförtjust. Eller hur Hugo!
- Ja, instämde han. De annars så oense barnen kom plötsligt väldigt väl överens.
- Ni två, tänk om ni var kung och drottning! sa Daniel. Då skulle mamma vara narren.
- Och du skulle vara pallen pappa! sa Tilda. Lilla pallen, lilla pallen tralala, sjöng hon sen hela vägen tillbaka till bilen.
Innan vi åkte kontrollkissade samtliga - utom Tilda som trots intag av en hel festis ABSOLUT INTE behövde kissa. Vi tog oss hela vägen till Biltema där Daniel sprang in för att köpa en gräsklippare. Ungarna knäppte kvickt loss sig från bältena och
klättrade till bagageutrymmet och röjde runt bland stövlar, ytterkläder och fikakorg. De skrattade så de kiknade och sen:
-Måste kissa! pep Tilda.
Jag mötte hennes lättade blick i backspegeln.
-Jag kissade på mig, sa hon sen.
- Nej, vrålade Hugo! Det är kiss överallt. Jag vill inte vara här!
- Alla stannar där de är! vrålade jag och försökte febrilt tänka vad sjutton jag skulle göra. Ungefär då öppnades bagageluckan utifrån och en biltemaanställd stod redo att lassa in en gräsklipparförpackning i vårt kissfyllda bagage. Myspys!