Midsommar på Liseberg
Ingen åker väl dit på självaste Midsommarafton, tänkte vi och föreställde oss inga köer och glada barn. Så innerligt fel vi hade. I själva verket var det kö från E6:an bara för att ta sig till parkeringen, vid södra ingången, dvs inte ens den riktiga entrén. Jisses.
Vi lyckades ändå ta oss genom grindarna vid 11-snåret. Trots de långsamma turister(?) som före oss i kön framme vid betalluckan började med att fråga: "Vad finns det för alternativ?" Varpå tjejen i kassan tvingades redogöra för åkband, snabbpass, häften och enkelbiljetter. Sånt kollar man väl för Guds skull upp innan? Förslagsvis när man står i kön och inte har annat att göra än att titta på den 2 • 2 m stora skylten med prisuppgifter. Ungefär där fick jag dagens första härdsmälta. Ändå lindrig mot vad som komma skulle.
Solen sken inledningsvis och vi rev av några karuseller. Av karaktären "Sagoslottet" och "Elefantflygplanen". Lugna barnåkattraktioner med andra ord. När vi avancerade inåt parken svängde pendeln från Mechanica förbi och det kändes plötsligt som att vi var med i någon krigsscen i Game of Thrones. Den såg så sjukt grotesk ut. Hugo stod still och stirrade i flera minuter. Mumlade sedan något snusförnuftigt om att han också vågade åka läskiga saker. "Upp till bevis lille gosse" skrockade jag inombords, nöjd över att han väl sannolikt var en meter kort för att få åka den karusellen.
Plötsligt hände en del arbetskrävande och omständliga omständigheter samtidigt. Tilda vaknade ur sin förmiddagssömn och undrade var hon var och varför ingen hade haft den goda smaken att väcka henne tidigare. Hon skulle upp ur vagnen omedelbums. Och aldrig beträda den någonsin igen skulle det visa sig. Samtidigt skulle Hugo åka farfarsbilar. Och precis i samma sekund rekordföll samtliga familjemedlemmars blodsocker till minusläge. Vi fick fly hals över huvud till Max. Och vad väntade där? En milslång kö av utomsocknes som när killen i kassan frågade vad de ville ha, svarade: "Vad finns det?". Jesus Christ. Härdsmälta nummer två.
Efter intag av endast pommes frites och Festis kvicknade barnen till liv. Daniel och jag åt resterna av hamburgare, dippsås och halvätna kycklingbitar. Ungefär då började det regna. På ett sådant där härligt midsommarvis, dvs skyfall utan dess like. Regndroppar stora som femkronor (den gamla sorten givetvis) hamrade runt oss och vi fick fly in under ett tak. Daniel erbjöd sig kvickt att springa och hämta våra regnkläder. Skönt för honom. Själv fick jag ta hand om två blöta, sockerpumpade kids som drog åt varsitt håll i folksamlingen. Snabbt högg jag tag i Tildas tröjkrage och med vänsterhanden hivade jag in Hugo. Så föste jag dem mot en affär med leksaker. Genialiskt. Där inne traskade de runt under glada tillrop och ömsom kramade gosedjur ömsom kastade grejer i golvet. Jag var beredd att köpa hela affären för att få dem lugna men skymtade i samma sekund räddningen. Utanför fönstret kom två Lisebergskaniner. Vi sprang ut och jag föste fram kidsen som fick krama och klappa sina nyfunna vänner. Det var emellertid fler barn som pockade på uppmärksamhet och av förståeliga skäl kunde inte kaninerna enkom hänge sig åt mina barn. Vad göra nu? Vi travade iväg till lyckohjulet och Hugo fick välja nummer. Det blev nummer 14 och han vann! Flyt ändå. Han valde en porslinskopp med en gräslig orange kanin på. Inte mitt förstahandsval precis men han var nöjd en stund. Han skulle prompt visa mormor så vi försökte oss på ett FaceTime-samtal. Förgäves. "Nej, Hugo. Mormor svarar inte. Hon kanske äter mat?" sa jag. "Eller kanske hon sitter i fängelse?" föreslog Hugo. Mja... Till slut kom Daniel galopperande i regnet. Efter en latte på något takbeklätt café kanske? Det kändes som att han hade varit borta en evighet.
Så käkade vi glass och tog ytterligare några vändor karusell. Tilda vägrade vagnen och traskade resolut på i stora gummistövlar och regnställ. Envis. Och kavat. Det får man ju ändå ge henne.
Sen var det (ÄNTLIGEN) dags att gå hem. Familjen var totalt slutkörd. Den yngsta så slut att hon somnade i bilen på väg hem. Trots det väntade i kväll ändå 45 minuters "härlig" läggning.
Nu sitter Daniel och jag i soffan. På gränsen till medvetslösa.
