Frieri
För några veckor sedan (eller månader - livet som dödstrött småbarnsförälder gör tidsuppfattningen blurrig) skulle vi fylla i papper från Skatteverket om vilket namn vi tänkte ge vårt kärleksbarn. Efter att Daniel förfasat sig över alla barnnamn som utgör potentiell mobbingrisk (bla Ulla och Britta som väl är självförklarande men även mer långsökta risknamn som exempelvis Selma eftersom barnet kan bli kallad semlan - vilket kan bli jobbigt för barnet om det är korpulent...) var det dags att välja efternamn. Följande samtal utspelade sig. En tisdagkväll. Hemma i soffan. Med nyheterna i bakgrunden. Typ. Romantik.
Jag: "Alltså det är ganska tråkigt att inte ha samma efternamn som resten av familjen. Ska ni tre heta samma sak medan jag heter Bengtsson? Jag blir ju utanför."
Daniel: "Mmm... Mummel mummel."
Jag: "Ska Tilda heta Bengtsson då så får vi varsitt barn?"
Jag: "Du lade ju beslag på Hugo när jag var förlossningsskör, inte ok egentligen..."
Jag: "När jag tänker efter kommer jag nog ansöka om att Hugo också ska heta Bengtsson..."
Jag: "Det är faktiskt roligare att ha samma namn."
Tystnad. Dramatisk sådan. Tänk er... som på film.
Daniel: "Det kanske kan gå att ordna."
Jag: "Ska jag byta efternamn då eller?"
Daniel: "Vi kan gifta oss."
Tystnad.
Jag: "Var det där ett frieri?"
Daniel: "Ja, det var väl det."
Tystnad.
Jag: "Då fyller jag i Planhage här då."
Daniel: "Var det ett ja?"
Jag: "Ja, det var väl det."
Sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Moahahaha!