liketlever.blogg.se

Det hela började med en lååååång uppförsbacke. Hugo, aka bergsgeten, skuttade först i förd knallgul reflexväst. Tätt efter följde undertecknad - iförd gympaskor, vilket skulle komma att visa sig vara en mindre lämpad fotbeklädnad. Efter mig följde lilla bocken Bruse, normalt aka Vildanden, Vilda Tilda och Tildi Vildi. (Kuriosa: följande meddelande fick hon i sin fortunecookie:

Idag gick hon emellertid under smeknamnet the slowest man on earth. Det var som om hennes ben var doppade i bly (hon var iofs den enda som bar gummistövlar, det får vi ge henne), hon gick små myrsteg framåt och viga stora antilopkliv bakåt samt stötte fram med knirrande stämma var hundrade meter : "När är vi framme?" Sist gick Daniel. Som en vallhund. 

Först närmade vi oss en Fornborg. Men gud vad spännande tänkte jag. Kanske finns några fängelsehålor eller cool vallgrav att spana in (jag är ändå uppvuxen i Örebro med ett REJÄLT slott). Vi klättrade upp för några stenbumlingar och hamnade på ett berg. Jaha, det var liksom det som var Fornborgen. Av en uppspikad skylt att döma var det också här den vidunderliga utsikten skulle finnas. Men tydligen inte idag. Runt om oss var allt bara filmjölksvitt och man såg bara några meter framför sig. Ok! Ingen idé att lipa över spilld (fil)mjölk. Bergsgeten skuttade vidare. 

Därefter hamnade vi en fantastisk bokskog! Eller snarare bokdunge. Det tog oss bara tio steg så hade vi passerat vitsippor, blåsippor en porlande bäck och kvittrande småfåglar. Helt abrupt befann vi oss istället på något slags jättelikt kalhygge. Dimman tätnade, vinden tilltog och vi vandrade fundersamma omkring bland rivande snår och gyttjefyllda stigar. 

"Är det rätt väg?" vrålade jag till Daniel.

"Jag såg ett blått märke på ett träd för en stund sen!" hojtade Daniel den färgblinde tillbaka. Betryggande.

Efter en stund kom vi fram till en informationstavla. Skönt ändå. Det indikerade ju att vi fortfarande var på rätt väg. Eller någon slags väg. Daniel läste högt för barnen:

"Här är en ruin från ett fårhus". Han pekade på en hög med sten.

"Här stängde man in sina får förr i tiden, för att inte varg och björn skulle ta dem."

"Finns det björn här?" undrade jag och Hugo i munnen på varandra.

"Nej" sa Daniel. "Det var två hundra år sedan man såg en senast." Vilket ju är ett typiskt undanglidande politikersvar. Att man inte sett något betyder ju inte att det inte finns. Nåväl, det fanns ingen tid att begrunda detta. Vi forcerade oss vidare genom den stubbiga och snåriga kalhyggeterrängen. 

Här och var fick man hoppa för att ta sig över gyttja och lerpölar.

"Går det bra Tilda?" undrade jag när vi befann oss vid något slags kärr.

"Det går bra! Jag har stöl-var!" svarade hon hurtigt. I nästa sekunde låg hon i pölen och knarrade.

"Är vi framme snart mamma?"

I samma stund lade jag för mycket tyngd på den ena foten och mina tår fick sig en kallsup när gyttjevätska trängde in i mina tygskor. Sekunden efter gick den andra foten samma öde till mötes. Dimman slöt sig om oss, några svarta olyckskorpar (eller fiskmåsar) skränade ovanför våra huvuden. 

"Titta!" ropade Daniel. "En soptipp!"

Öh, va?

Men mycket riktigt - vid den dimmiga horisonten kunde man skönja konturer av containrar, bråte och taggtråd. Myspys. Några meter senare passerade vi en grönaktig och militärliknande, övergiven(?) husvagn. Ungefär där brast det lite mentalt för mig. Plötsligt kände jag mig livrädd för vilda djur. Även om det inte finns björn här mindes jag plötsligt något gammalt rättsfall eller kriminalgåta som gick ut på att en människa blivit dräpt av en älg. Dessutom kändes dessa ödsliga trakter obehagliga och skrämmande. Det var ju alldeles klart och tydligt att husvagnen inrymde en inavlad vettvilling. Genast började banjomusik spela i mitt inre.

"Daniel, det här känns som en horror movie!" pep jag ängsligt. 

"Jag vet!" svarade han ivrigt. "Har du sett filmen Dimman?"

Jag spanade runt och kände mig plötsligt iakttagen av the three eyed raven. Väntade mig bara att några death walkers skulle komma vandrande så jag famlade efter mitt drakglas. Typiskt, måste ha glömt hemma till förmån för den varma chokladen.

"När ÄR vi hemma?" vrålade the slowest man on earth och jag hade inget val än att lyfta upp henne och kånka iväg. 

Till slut kom vi fram till en normal skog. Ingen vacker bokskog som hade utlovats i vandringsbeskrivningen, utan en skog av karaktären enorma granar och högresta tallar. Där kunde vi äntligen fika.

Nu hade vi kommit ungefär halvvägs. Halvvägs av vad frågade vi oss dock. Enligt kartan var "rutten" knappt 3,5 km lång, enligt den första informationstavlan handlade det snarare om 4 km. Det skilde sig avsevärt från de 2 km som utlovats i beskrivningen. Varför låter man någon killgissa fram avstånd? Och varför stod det inte i beskrivningen att förutom svindlande utsikt så bestod vandringen av 30 ha (eller något annat jättemått, jag är ju inte så bra på volymer som ni vet) kalhygge och obygd? Mitt i eländet sa Hugo:

"Jag har ont i magen. Pappa om du behöver bajsa här ute får du torka dig med mossa."

"Det behövs inte" svarade min man bergatrollet. "Jag är så gammal att det växer mossa i min rumpa."

Öööh? Vi valde att inte fördjupa oss i det.

Till sist kom vi ändå fram till snäckravinen. Ja, det var ju ingen sandstrand förstås. Istället handlade det om typ inlandsisen som hade fört med sig snäckor till en viss glänta i skogen. Lät lite underligt men fanns säkert en rimlig förklaring, som till allt annat märkligt på den här utflykten. MEN där fanns också ett vattenfall! Och vitsippor. Dessutom - mellan träden skymtade civilisationen!