Hämtning
"Har netto blivit en renodlad mataffär eller kan man fortfarande köpa krimskrams där?"
"Vilken tapet passar bäst i sommarstugan?" (följt av fyra skärmdumpar på bla påskliljemönstrad gul tapet och grönaktig med påfåglar).
"Är du rädd för Corona?" (Åsa är ändå sjuksköterska och den mest kunniga vårdperson jag känner).
"Vad är meningen med livet?" (Ok, sista frågan liten överdrift).
Fick nästan omedelbart svar.
"Men herregud vad mycket tid du har nuförtiden. Du måste börja på ditt gamla jobb igen."
I hjärtat av den mindre attraktiva stadsdelen Backa var det dags att gå av. Vägen till förskolan går rakt upp för en hyfsat brant slänt och ungefär i mitten av backen kändes det som att mina lungor brändes. Fick stanna och inhalera lite skitdyr astmamedicin
- kan inte påstå att jag märkte någon nämnvärd skillnad. Galopperade vidare till förskolan och ungefär här gav jag mig själv en rejäl injektion mental stesolid. Att hämta på förskolan är inte precis gjort i en handvändning.
Det första man gör när man kommer till förskolan är att välja vilken av barnens avdelningar man ska gå in på först. Oavsett vilken man väljer kommer något av barnen att vara av den starka övertygelsen att du valt fel. Jag valde Hugos avdelning, drog på
mig de traditionella blå skoskydden och begav mig in på minerad mark.
"Hej goding!" log jag åt mitt storebarn som närmade sig, tillsynes glad och munter. När han kom nära skedde en viss oroväckande förändring i hans uppsyn och istället för att ge mig en kram bestämde han sig för att göra en
tackling i form av ett koalaliknande klänggrepp om min kropp. Det misslyckades. Storebarnet landade (förödmjukande) på rumpan och jag hann bara fånga hans ben.
"Aaaah" vrålade han och började fäktas med fötterna. "Vad gör du mamma??!! Det var DITT fel!!!!"
Ungefär här närmade sig en ljuv och harmonisk pedagog och började förmedla information om biblioteksböcker, regnkläder och lucia(?). Jag tog naturligtvis inte in något av det hon sa. Min fulla uppmärksamhet gick åt till att försöka forma en plan
för hur jag skulle få på ytterkläder på den sparkande och krängande lilla kropp som alltjämt låg på golvet och väste besvärjelser.
Äsch, han får väl stanna här i natt tänkte jag resolut och tog ett kliv över barnet för att leta efter det mindre barnet. Hon satt uppflugen i en annan frökens famn men rymde sedan iväg när jag närmade mig. Iförd min stora fejkpäls och blå landstingstossor
fick jag sedan springa efter min beundransvärt kvicka dotter, genom lekhallen, kapprummet och förbi toaletten. Där stod hon sedan i ett hörn och hulkade. Jag närmade mig flåsigt och med värmen ångande om mig.
"Hur är det lilla gumman?"
Hon stirrade ilsket in i väggen.
"Lilla gumman" gullade jag.
Hon darrade på underläppen och brast slutligen ut i ett falsettgrin:
"Oskar sa att du kom hit fast jag ville inte att han skulle säga det!"
Åh. Rimligt ändå. Igenkänningsfaktorn enorm... Not.
"Ja, såja gumman. Nu åker vi hem och har fredagsmys." Första mutan. Fungerade utmärkt. Tilda vände på klacken och galopperade bort till Hugos avdelning. Eller ja, hon stannade inte där utan galopperade vidare in på någon annan avdelning. Orka.
Ok, jag bestämde mig för att trots allt försöka få med mig Hugo hem istället. Jag blev glatt överraskad när han befann sig i hallen, iförd overall. Utgår från att den ljuva pedagogen hade ett finger med i spelet.
"Mamma, kan vi cykla när vi kommer hem? Kan vi ha fredagsmys? Kan jag få chokladkex?"
"Vi måste äta middag först."
"Man kan äta godis till middag."
"Nej."
"Jo mamma, man KAN faktiskt det."
"Ja, ok man KAN det."
"Kan vi göra det ikväll?"
Ungefär här kom Tilda dundrande förbi i korridoren, slängde sig på knäna och gled en bra bit på tamburgolvet. Fick därmed en ganska god inblick i varför alla hennes byxor har hål på knäna.
"Mamma! KAN VI ÄTA CHOKLADKEX TILL MIDDAG?"
"Nej."
"Varför inte då?"
Bra fråga ändå. Jag kunde själv tänka mig chokladkex till middag. Det är färdiglagat. Ingen disk.
Tilda marscherade plötsligt förbi som en stel tennsoldat medan hon sjöng för full hals ungefär:
"Polisen mitt i gatan står, visar hur bilen kör och var man går."
Det drog till sig andra små nyfikna marscherande kompisar. Plötsligt fylldes tamburen av gungande och falsksjungande minimänniskor.
"Kom nu barnen!" vrålade jag. "Mamma blir så stressad nu, kan ni snälla stå still här och ta på kläderna!"
"Jag står still mamma!" sa Hugo.
Sant.
"Jag vet, bra Hugo."
"Varför sa du då att jag skulle stå still när jag redan står still?"
"Mamma, jag kissar på mig!" tjöt Tilda.
Jag föste in henne på toa, drog efter andan och vände mig om. Och precis där framför näsan fann jag den förlamande informationen i skrift: "Just nu går det magsjuka på alla avdelningar."
När vi äntligen kunde lämna förskolan väntade en långpromenad till hållplatsen och därefter en bussresa. Det får bli ett annat blogginlägg.
Nu:
