Cykeltur
Ni vet det här vardagliga pusslandet och intensiva logistiken man som småbarnsförälder har vad gäller förskolelämning, handling osv - den kan ytterligare komma att kompliceras av restriktioner/rekommendationer att inte åka kollektivt. Ändå vill man ju
göra sitt bästa. Dra sitt strå till stacken. Sätta laget framför jaget osv. Ni vet.
I veckan bestämde jag mig därför för att försöka efterkomma rekomendationen (efter viss påtryckning från en viss Anna ska erkännas) och cykla till jobbet. Jag är trots allt uppvuxen i en cykelstad - Örebro - där just cykel används som färdmedel snarare
än träningsmaskin. Med de behagliga, stillsamma barndomscykelminnena i sinnet kastade jag mig hals över huvudet ut ur huset tio över sju i tisdags - redan en aning försenad. Jag tryckte ned datorn i cykelkorgen och spände fast matlådan i barnstolen,
slet till mig en av sju hjälmar som låg och skrotade i förrådet och hann känna att den hamnade lite märkligt på mitt huvud. Som en hatt ungefär. Det hann jag emellertid inte bekymra mig över utan trampade ivrigt iväg 07.13 i (van)föreställningen om
att det borde ta mindre än femton minuter att förflytta mig till polishuset. Jag trampade intensivt och kraftfullt, kände mig stark i den första nedförsbacken men upplevde sedan ganska snabbt ett intensivt motstånd. Där och då drabbade mig insikten
att ja just det, det blåser ju alltid i Göteborg. Nu rakt mot mig och min stackars cykel. Vi stod mer eller mindre still mitt i en storm och mitt hår började liksom slita sig ut ur cykelhjälmens hålor. Det flaxade och yrde runt mitt huvud.
Ungefär samtidigt skymtade jag en skugga bakom mig och jag upplevde genast att jag var förföljd, att någon befann sig riktigt nära. Hjärtat hamrade intensivt i kroppen och jag trampade skräckslaget och frenetiskt. Först tänkte jag att det var någon
kriminell. Sen tänkte jag att va fan såhär i Coronatider måste ju faktiskt alla tänka på att hålla avståndet. Jag blängde irriterat till över axeln och gjorde upptäckten att det jag misstagit för en potentiell ligist i själva verket
var barnsadeln. Jisses.
Vid det här laget hade jag kommit ungefär till Götaälvbron, svettig och ångande varm iförd kostymbyxor och en plastig och extremt lufttät jacka. Dvs en alltigenom ganska olämplig klädsel för den här typen av aktivitet. Det var stört omöjligt
att trampa sig upp för bron. Det var omöjligt att ens trampa sig upp till styrfart så jag tvingades kliva av cykeln för att inte välta. Medan jag vandrade längs bron blev jag omkörd av åtminstone tjugo hurtbullar i neonlysande cykelbyxor. Och
en buss. I den såg jag spegelbilden av mig själv och jag häpnade över vilken omvandling jag genomgått sedan titten i hallspegeln hemma. Hjälmen satt liksom inte över huvudet utan mer ovanpå. Det liknade mer än barnhjälm än en cykelhjälm.
Har jag ens en egen cykelhjälm? hann jag tänka. Här och var stack oregerliga hårtussar fram och kinderna var pionröda. Jag såg ungefär ut som en galning. Med svetten klibbande i tinningarna och lite varstans på kroppen faktiskt om sanningen ska fram.
Plötsligt var jag också vrålhungrig. Allt jag hittade i väskan var inhalatorn så jag tog en sup/hutt(?) Blodsockret sjönk hastigt. Kände väldigt intensivt att jag helst av allt ville hoppa på en buss. Jag älskar ju egentligen kollektivtrafiken.
Fasade dessutom redan för att jag skulle behöva cykla hela vägen hem.
Till slut anlände jag ändå till rättscentrum. Vinglade fram med snoret droppande från näsan mitt bland ombud och advokater. Värdigt. Stannade sedan med en ofrivilligt rivig inbromsning, strax nedanför de rökande, coola killarna på Rio (riksenheten
mot internationell och organiserad brottslighet). Det kändes för ett ögonblick som när man gick i sjuan på det bedrövliga högstadiet. Bevare mig väl.
När jag skulle cykla hem hade vinden vänt. Jag hade alltså ånyo motvind. En kollega såg medlidsamt på mig och mumlade något om att hålla tummarna för mig(?).
När jag till slut kom hem mötte Hugo mig med hundvalpsögon innanför ytterdörren. Jag hade tydligen lovat honom att vi skulle cykla när jag kom hem från jobbet.
