Huva

Idag klippte jag Tilda i fingret. Av misstag givetvis (boven i dramat var återigen den hemska bebisnagelklippningen). Huva. Det kom en liten blodsdroppe och hon grät lite. Inget skrik utan ett mer hjärtskärande hulkande. Huva. 😱 Klump i magen och hjärtsnörp. Jag fick så dåligt samvete att jag inte förmådde klippa något mer. Kommer nog aldrig att klippa barnens naglar mer. Ska bli intressant att i framtiden se dem uppträda i någon bisarr freakshow på kanal 5 på temat "Jättenaglarna anfaller" eller "Yxmördarens svåra barndom - hade vampyrnaglar".

För att kompensera skadan på mitt ena barn tänkte jag överraska det andra med att hämta på förskolan. Hugo blev jätteglad. Sen gick det utför. Vi skulle stanna till i affären på vägen hem. Hugo vägrade sitta i vagnen och skulle prompt gå själv. Redan här anade jag att det skulle barka. Först och främst gjorde han klart att han skulle dra korgen. Långsamt drog han den efter bästa förmåga kors och tvärs mellan övriga irriterade och stressade kunder. När han fastnade i golvets ojämnheter gruffade han surt och när korgen välte tittade han uppfordrande på mig och muttrade: "Aka!" Ibland tillät han mig att hjälpa till. Jag sköt vagnen framför mig, höll Hugo i handen och därefter kom korgen. Vi drog fram som ett yrt och onyktert partytåg. Med den skillnaden att det inte var så party...

Att plocka i varor i korgen gick hyfsat bra ändå. Men framme vid kassan brakade helvetet lös. Hugo blev rejält upprörd när jag började packa upp varorna på bandet. Varför vet jag inte. Det var helt omöjligt att tyda hans upprörda gestikulerande och ilskna vokalljud. Han brast ut i högljudd gråt och försökte springa från mig - medan jag manövrerade vagn, varor, korg, betalning och kassörskan. Jag lyfte upp Hugo som protesterade vilt, försökte i ett avledande syfte få honom att hjälpa mig trycka koden till Ica-kortet (borde ju vara jättekul!) och konverserade kassörskan. Hugo svarade genom att ta ett stadigt tag i min håruppsättning och dra. Hårt. Därefter satte han sina långa naglar i min kind och klöste så mycket han kunde. Blodvite uppstod (märkte jag först när vi kom hem). Det gjorde ont. Hela vägen hem grinade Hugo. För att jag la upp varorna på kassabandet(?). Tror inte alla förbipasserande förstod det. Av deras blickar att döma var jag en elak styvmoder. 

Väl hemma ville han snabbt upp ur vagnen. När jag försökte lyfta honom vrålade han: "Nej!". Hans favoritord för tillfället. "Vill du upp?" frågade jag. "Jaaa" svarade han och tittade på mig med stora hundögon. När jag lyfte upp honom blev han återigen vansinnig och kastade sig på marken, se bild.

Nu förföljer Hugo mig och säger: "Bup! Bup!" Det kan betyda att han vill upp. Eller kanske att jag ska ringa barn- och ungdomspsyk?

Visa fler inlägg