liketlever.blogg.se

När jag kom hem var jag så dödstrött att jag sjönk ned i soffan och inte förmådde resa mig. Den senaste tiden har det varit lite för mycket jobb och vab samt en relativt förhöjd stressnivå. Trots det hade jag ändå velat fira lite idag. För att jag klarat av mina år på underrätt. Ett glas champagne. Ett anspråkslöst överraskningsamycke från min man. Så blev det icke. Istället slets ytterdörren upp och två barn vrålade:

"MAAAAAAMMAAAAAA"

Helgfriden var kommen.

Jag gick ut i hallen för att möta min bullriga familj. Ingen blomsterkvast i sikte så långt min blick kunde skåda. Istället Daniels härjade ansikte.

"Det går magsjuka på förskolan. Och idag har flera barn kräkts på förskolan. KRÄKTS PÅ FÖRSKOLAN."

Jag kan ha förlorat medvetandet. Men det var naturligtvis ingen som brydde sig om det. På något sätt vaknade jag till liv i soffan igen - hur hamnade jag där?- av att Åsa ringde.

"Hej!" kvittrade hon.

"Jag har aldrig varit så nära gränsen för ett nervsammanbrott NÅGONSIN" vrålade jag. "I förrgår kom jag inte ihåg åt vilket håll man skriver en trea, igår försökte jag hämta ett paket på posten jag sannolikt inte ens beställt, idag hade jag hjärtflimmer och nu går det magsjuka på förskolan".

"Du har inte hjärtflimmer".

Försök aldrig skaffa sympatier från vårdpersonal. 

En stund senare, efter mat och fredagsmys, tog jag min tillflykt till ovanvåningen. Det blev bara för mycket. Blotta tanken på att eventuellt behöva ställa in kommande veckas stockholmskurs samt vaba magsjuka sved. (Jag är extremt bra på att ta ut svårigheter i förväg) Jag slängde mig i sängen, funderade på att antingen se en film eller grina en skvätt. Då ringde mamma. Och i ljuvliga 25 minuter lyssnade hon på mitt gnäll.

"Det här året har egentligen varit så bra, varför måste det sluta så här med bara massa sjukdom och vab, buhu"

"Men tänk ändå vilken tur att det varit ett så bra år fram tills nu" lugnade mamma metodiskt och nästan på finlandssvenska, som Mark Levengood ni vet. 

Hon hade ju rätt.

I detsamma kom Tilda farande som ett pistolskott. Hon krängde sig upp i sängen med en liten paprikalegobit i handen.

"Vill du ha smöj?" undrade hon.

"Smör?"

"Ja, såhär på kinden".

Så tog hon sin lilla hand och drog över paprikan innan hon klappade mig på kinden. Något halvfuktigt kladdigt fastnade på min hud. Matrester? Lypsyl? Snor? I detsamma kom Hugo hoppandes med en enorm vattenflaska, ställde sig bredvid mig och började kamellikt klunka i sig. Daniel erbjöd sig att ta läggningen. Bästa presenten ändå. Jag gjorde mig redo att gå ned. Det sista jag såg innan jag stängde dörren var hur Tilda ömsom kastade sig på Daniels mage, ömsom krälade omkring som en katt. Det sista jag hörde var:

"Åh nej, sluta dricka Hugo!"

"Jag var törstig, jag drack upp alltihop!"

Nu sitter jag i soffan. Äter tröstpraliner.