Ghost town
"Mamma! Måste bajsa!"
Rösten hennes dröp av panik och långt in i mitt drömtöcknade tillstånd insåg jag med ens att det var "på liv och död"-bråttom. Så jag kastade av mig täcket, rumlade ut i hallen, fick upp flickebarnet på toastolen och sjönk sen ned på golvet med blixtar
och stjärnor framför ögonen. Tilda släckte lampan.
- Vad gör du?
- Det sticker i ögonen, gnällde mitt ljusskygga vampyrbarn.
Så satt vi tysta i mörkret i ungefär 20 sekunder. Jag väljer här att utelämna vissa detaljer men för att grovt sammanfatta det hela insåg jag där och då att det inte fanns någon annan utväg än att avboka dagens schema - till förmån för
vab. När klockan var 05.58 hade jag messat förskolan, mailat jobbet och Daniel. Jag smög in i sovrummet med Tilda och låtsades att det alltjämt var mitt i natten (egentligen bara en definitionsfråga ju), mumlade att hon skulle blunda och
hoppades INNERLIGT att hon skulle somna om. Icke. Hon placerade sitt lilla ansikte ca fem cm från mitt (exakt det avstånd man önskar hålla till en magsjuk person) och hennes blick borrade sig genom mina slutna ögonlock.
- Mamma, är det morgon?
- Ja, mumlade jag uppgivet.
- Jag vill gå ner! Kan vi gå ner????!!!!
Egentligen inte en fråga som ni förstår.
-Ok, svarade jag.
- Yppie! Kom då mamma! Kom då mamma! Framåt mot marsch!
Det blev alltså en dag i vabens tecken. Insåg att jag redan har kanske tio stycken blogginlägg på samma tema. Skulle likaväl kunna återanvända en gammal text och bara ändra sjukdom. Och tro’t eller ej. Även denna dag följde samma tidigare
väl inarbetade "vabmönster".
- Ett piggt men grinigt lillebarn (Tilda)
- ett stort, retsamt och uttråkat storebarn (Hugo)
- en uppassare (jag)
- en underhållare (jag)
- en snövit (Tilda)
- en köksmästare (jag)
- en städare (jag)
- en plockare/röjare (jag) och
- en konfliktlösare (jag).
Vi har ägnat dagen åt diverse meningsskiljaktigheter. Det har rört allt från lämplig mat för magsjukt barn (Tilda ansåg hamburgare, pommes frites eller chips vara godtagbart medan jag föreslog några kulinariska äppelbitar eller kokt ris) till vilket
program som från tid till annan skulle visas på tv och paddor. Vi har också tillverkat gamla hederliga pappersloppor (kommer ni ihåg det gamla goda pysslet som kunde underhålla en i timmar!) och bråkat om allt från vikning till färgval. Det hela
hade sin upplösning i ett vansinnes vrål från Snövit (Tilda) som missuppfattade hela funktionen av loppan, trodde den var sönder och fick mig att "laga den" med häftmassa. Till sist hämtade jag två lådor leksaker som jag tömde över köksgolvet.
Då blev det äntligen lugnt i hela 18 minuter.
När Daniel kom hem tog jag och Hugo en välförtjänt cykeltur. Solen strålade nämligen från en klarblå himmel. I Göteborg! Vi stannade först hos grannen och lämnade över lite diarrébesudlat hembakt. Tack och lov lider de inte av bacillskräck. Först
när jag kom hem noterade jag att resterna av middagens pesto satt överallt i min mun. Min granne - tandläkaren - måste ha förfärats. Men han är såklart en sann gentleman och sa ingenting varpå vi cyklade vidare genom området - jag, växtligheten
i min mun och Hugo.
Det var i princip bara vi ute. Det var kusligt öde i Backa denna förtida vårkväll. Till och med Lollos pizzeria var öde. Där brukar det drösa av skräniga ungdomar, kvarterskändisar, grannar och annat löst folk. Imorgon måste vi nog gå dit och stödhandla
lite.