Ett litet steg för människan, ett enormt framsteg för den här familjen
Kidsen är krassliga så idag fick jag vabba. Övriga på min avdelning fick åka på trivseldag på okänd ort. Jag fick vända ut och in på mig själv för att serva barnen. Vi pratar allt från att torka näsor till att servera kokta ägg utan gula. Mina barn tycker nämligen bara om vitan. Idag fick inte ens det minsta spår av gulan befläcka de vita äggfilébitarna som jag omsorgsfullt skar till. Dessutom skulle filéerna toppas med kaviar. För att sedan av vederbörande barn kastas i golvet eller doppas i mjölkglaset.
"Jag vill ha en kaviarmacka!" beställde Hugo. Varpå jag kvickt och omsorgsfullt verkställde hans order. När kaviarmackan låg på bordet framför honom kom krokodiltårarna.
"Tycker inte om kaviar, vill ha leverpastej."
Så höll vi på. Hela dagen.
Men sen... Min mamma tog hand om barnen för att jag och Daniel skulle kunna gå på date. Underbart.
Vi åkte in till stan.
"Titta där! Thai moon kitchen! Den har öppnat här också" sa jag.
"Mja, den har legat där i minst fem år" svarade Daniel.
Jag rör mig helt enkelt inte så ofta på stan. I kombination med att jag lider av ett i särklass underutvecklat korttidsminne.
Hur som helst. För första gången på fyra år var jag och Daniel ute tillsammans en fredagkväll. Vi åt trerätters. Pratade. Umgicks. Ni förstår. Det var STORT.
Sen drabbades vi av akut supertrötthet eftersom vi på grund av de sjuka barnen varit vakna sedan 05.18 i morse. Men det gjorde inget. Vi var faktiskt på date i hela fyra timmar.
Nu väntar tio timmars skönhetssömn. Jag utgår från att gullebarnen kliver upp och lagar frukost imorgon bitti. Hahahahahahahahahahahahaha.