Spirometri mm

Trumvirvel och surprise - bloggen är tillbaka! Som ni har väntat, bönat och bett om att få förkovra er i den ännu en gång. Jag har riktigt drunknat i beundrarmail och förfrågningar om come back, sommarprat och godmorgonsoffebesök. Så nu var det äntligen dags! Eller är det snarare så att jag börjat nytt (fantastiskt) jobb och plötsligt har fritid (=skrivtid) igen. Eller är sanningen den att jag vabat en del denna vecka och den stora UNDERSTIMULANSEN drabbat mig. Konstigt ändå eftersom man är konstant upptagen med att torka små rinnande näsor och hindra barnen från att stånga varandra.

Nåväl, låt mig uppdatera er på vad som hänt sedan sist. Ungefär jobb, vab, julafton, barnkalas, midsommarafton, borttappade vantar och varmkorv. Med andra ord inget nytt under solen. Förutom möjligen då spirometrin, som inte alls var någon läbbig tvinga-ned-slang-förbi-kräkreflex-undersökning eller liknande utan bestod av ett simpelt utandningsprov. I ett rör. Typ. Efter lunginflammationen har jag känt mig andfådd och liksom tungandad - därav denna "medicinska" undersökning och hela spektaklet ledde till utskriven (skitdyr) astmamedicin. Och idag hade jag förmånen att pröva den för första gången.

På väg hem från jobbet pratade jag nämligen med Åsa i telefon. Om skolor, husköp, Ullared eller vad det nu var. Plötsligt avbröt Åsa mig och undrade:
-Hur gick det med spirometrin egentligen? Du är ju så andfådd att man inte hör vad du säger.
-Bra, flämtade jag. Jag har fått medicin.
-Ja gå då hem och inhalera så får vi prat sen när man begrip vad du säg. Åsa är jämtlänning och sjuksköterska och ofta rak och tydlig i sin kommunikation.
Jag tog henne på orden, snubblade in i hemmet bestående av övriga snorande familjemedlemmar och famlade runt i köket på jakt efter min dyrbara inhalator. 
-Hej? sa Daniel undrande.
-Kan inte prata, måste ha... mumlade jag och fipplade med den lilla vita plastmojängen. Märkte ingen skillnad. Skönt med så väl investerade pengar.

När jag hämtat andan en stund "åt" "vi" "middag". Dvs jag och Daniel satt på våra stolar, ungarna dansade omkring (typiskt feberbeteende), någon tuggade på majskorn, en annan fiskade fram ett paket digestivekex och jag åt en kaviarmacka. Middagsmaten låg orörd på tallrikar och fat. Därefter hämtade Tilda en stor soffkudde, dängde till sin bror som tappade sitt digestivkex som gick i två delar. Skrik, vrål, hot om vedergällning, snor, hostattack och ljudet av stampande och ilskna fötter. Dessutom ljudet från när Tilda intensivtryckte fram 14 doser dyr astmamedicin rakt ut i luften. Ungefär där kom jag på att fan, jag hade ju glömt att vi skulle hämta några marketplacefynd på andra sidan stan. Några tavellister jag inhandlat under den inledande långsamma vabdagen denna vecka - precis efter att jag hade klippt sönder några av barnens urtvättade kläder och börjat tillverka (ännu fler) vimplar. Man kan inte ha för många som ni vet.

Det var alltså inget att välja på än att sätta sig i bilen och åka iväg. Jag vågade i vanlig ordning inte köra i centrum vilket föranledde att hela familjen måste ge sig av - barnen, min man tonåringen, jag och min huvudvärk. Det riktigt brände i frontalloben när jag hoppade in på passagerarplatsen. 
-Mamma, ropade Tilda. Är döda nakenfisar?
Öööh... Valde tillslut att svara nej. Kändes ändå som det mest rimliga svaret. Fast ändå inte. 
-Gosa med min fot! skrek hon då och sträckte fram en bar(!) liten fossing mot framsätet. Strumpor och skor hade hon krängt av sig. Orka! Därefter följde ett "samtal" i hög decibel.
Hugo: "Kör ikapp stjärnan på himlen pappa!!!!"
Tilda: "Kör fortare!!!"
Hugo: "Andra hållet!!!!"
Tilda: "Pappa, du är långsam som en snigel!!!"
Samtidigt lämnade vi trygga Hisingen och styrde kosan mot en annan mörk och beryktad stadsdel - Örgryte. Jag kände inte igen mig och tyckte husen kändes hotfulla och gatorna läskigt ödsliga. Inga stökiga ungdomsgäng eller falskreggade bilar så långt ögat kunde nå.
-Kan du gå och hämta listerna? pep jag till Daniel.
-Helst inte, svarade han trött iklädd mjukisbyxor och direktörsrock. 
Tvingades alltså smyga iväg och slutföra affären på egen hand. Vägbeskrivningen tog mig till ett trapphus och tre våningar upp där en tillsynes normal person öppnade dörren. Vid det laget kändes mina hopsnörda luftvägar extremt trånga igen och jag kunde knappt kommunicera genom min kraftiga andhämtning. Åh nej, mindes plötsligt att jag åt kaviarmacka till middag. Resterna av den stod jag nu och flåsade ut i ansiktet på denna arma främling. Fiskade kvickt upp tavellisterna trots att de var mycket större än jag hade tänkt och betalade mer än vad de kostade enligt annonsen. Tackade och sa hejdå medan jag höll andan, tog mig tillbaka till bilen. Jag, med min huvudvärk. 

När vi äntligen var hemma igen kröp Tilda in i ett rör och vägrade komma fram. (null)


↑