Brännmanet
Vi är på Mallis! Underbart. Alla är nöjda. Ja, utom Tilda. Hon vill hellre åka till mormor i Örebro.
Vädergudarna har hittills bjudit på överraskande snabba vändningar i prognosen med störtskurar och öronbedövande åska. Men... Idag sken solen när vi vaknade. Det föranledde ett brådskande ståhej.
"Upp!" vrålade jag. "Solen lyser! Enligt väderappen ska det vara fint fram till lunch!"
Hugo var på såklart. Intet ont anande om vad som komma skulle. Daniel och Tilda var segstartade, låg och mornade sig länge. Tilda gjorde sig som en långsmal korv och liksom nöp sig fast i bäddsoffan för att slippa gå upp - ungefär som om en
kall och regnig Göteborgsmorgon låg framför henne. Under högljudda protester tvingades hon på shorts och t-shirt. Sen gick vi till frukosten. Eller sprang snarare. Ungarna har en alldeles särpräglad förmåga att röra sig hastigt och bullrigt i dessa
hotellkorridorer tidigt om morgnarna.
Frukostbuffén är bra. Mycket bra. Spanska ostar, salami, omelett, färskt kaffe som en barista ordnar omedelbums, melon, yoghurt och cava. Idag hann vi inte just cavan. Men varsin förpackning nutella slank ned.
När frukosten var intagen sprang vi ånyo bullrigt genom korridoren och tillbaka till vårt rum. Kvickt slängde jag ned badgrejer i en ryggsäck och vi var färdiga. Äntligen! Nehej. Då skulle Daniel tydligen besöka toaletten. Antiklimax. Men
vi andra kunde faktiskt inte vänta längre utan gick i förväg till stranden. Hugo småskuttade ivrigt längs strandpromenaden. Tilda babblade upprymt. Jag log som en (psyksjuk) sol mot mötande människor. Så var vi ÄNTLIGEN framme vid Cala Aguella.
En fördel med att vara morgontidig var att stranden var nästintill öde (vilket skulle komma att drastiskt ändras en timme senare). Det var så ljuvligt. Jag och barnen. Solen. Sanden och det svalkande turkosa medelhavet.
Efter en stund hände något mindre roligt. Jag noterade några maneter i strandkanten ungefär samtidigt som jag hörde några upprörda tyska stämmor mumla typ: "maneten". Av deras upprördhet att döma drog jag slutsatsen att det kanske rörde sig om brännmaneter.
Så jag ropade till Daniel som befann sig en bit ut i vattnet att hålla koll så inte Tilda brände sig - samtidigt som en manet sveptes med en våg upp på land och Hugo trampade rakt på den. Hans gallskrik fick blodet att stelna i ådrorna på sannolikt
samtliga levnadsformer i den lilla bukten.
Jag fiskade raskt upp honom. Tänkte snabbt att nu måste vi gräva en grop och sen kissa på honom. Eller vänta nu. Är det information från 1177 eller ett avsnitt av Vänner? Sprang med honom till våra utbredda handdukar och tömde allt vårt medhavda
dricksvatten över hans fot. Så fort vattnet var slut, gallskrek han på nytt. Jag kom därför att röra mig hastigt och upprepade gånger mellan vattnet och Hugos fot. Tills jag kom på att Muhammed kanske kunde komma till berget.
"Hugo, det kanske är bättre om du står här i vattnet en stund?"
Med tårarna rinnande nedför sina röda små kinder kom han linkande ned till vattenbrynet. Åh, just då önskade jag så innerligt att det var jag som hade trampat på maneten. Eller ännu hellre Daniel.
Efter några minuters "vattenbehandling" kurerade han sig förvånansvärt fort ändå. Så mycket att vi kunde äta glass. Och sen bada som vanligt! Min store lille kille. Så himla tapper. Foten är fortfarande märkt men gör enligt utsago inte längre ont.
Vi har ingen aning om hur det gick med maneten. Sannolikt tillplattad.