liketlever.blogg.se

Hur som helst. Förra sommaren blev suget efter sommarstuga ånyo så stort att jag började nämna det för Daniel. Pratade om det. Babblade konstant om landet och frisk luft. Ganska snabbt var han indoktrinerad. Så vi gav oss ut på jakt.

Vi tittade först på ett bedårande sött litet hus på Tjörn ett stenkast från havet - och granne med ett högproduktivt och högljutt varv. Risk för att bli överkörd av långtradare om man stack näsan utanför häcken. Deltog inte i budgivningen.

Sen tittade vi på Kråkslottet, byggt som lustiga huset vid en gyttjepöl till sjö strax utanför Borås. Blev inget köp.

Kollade på ett fallfärdigt ruckel med sänkor på den övervuxna tomten, utan vatten och utan sjöutsikt. I ärlighetens namn kändes det som förenat med livsfara att ens beträda tomten. Daniel såg enorm potential (?) och en kall kåre löpte med min ryggrad. Definitivt inget bud.

Vi tittade på ytterligare tio hus ungefär men inget kändes hundra alternativt blev alldeles för dyrt. Suget avtog och vi funderade på att bygga altan istället. Men så... Plötsligt hittade vi två hus på Orust. Jag hittade en röd liten stuga som jag trodde vi skulle köpa. Daniel hittade ett svart hus som jag av vänlighet tänkte följa med och titta på men vars annons inte attraherade mig speciellt. Huset såg ut att ligga på toppen av en grushög ungefär.

Så ställde vi in gps:n och åkte mot Slussen där det svarta grustagshuset skulle ligga. Plötsligt skulle vi göra en vänstersväng in på två hjulspår som verkade leda rakt in i vegetationen. Kunde det verkligen stämma undrade vi? Daniel körde och tur var väl det, jag skulle aldrig ha vågat köra uppför den branta backe som följde.

"Hjälp!" pep jag. "Kan man verkligen köra här?"

Motorn rusade och däcken spann.

"Vi måste ha fyrhjulsdrift" mumlade Daniel som aldrig missar chansen att marknadsföra ett inbyte av käre gamle Forden.

Till slut dundrade vi upp för grusbacken. Barnen skrattade förtjust och ett moln av vägdamm löstes upp bakom oss. Jag öppnade bildörren. Klev ut i den ljumma vårsolen. Hörde änglar spela. Ungefär. Jag blev som betagen av den uppenbarelse som mötte oss.

Huset låg ensamt på en liten gräsplätt och ombäddat av berg och skog. Nedanför bredde öppna landskap och kohagar ut sig. Jag sniffade i luften. Det luktade grönska. Där och då drabbade övertygelsen mig med full styrka. Jag ville ha huset till varje pris. När den känslan infinner sig kan jag vara oerhört (över)driven. 

"Daniel!" skrek jag. "Jag vill ha det här huset. Jag måste ha det! Jag älskar det!"

"Mem du har ju inte sett insidan än?" påpekade han.

Visningen var först om en vecka. Vi var alltså bara där i smyg på en egen liten okulär besiktning.

"Vi lägger förhandsbud nu!"

"Men det där röda huset du ville titta på då?"

"Skit i det!" gastade jag, smög fram till ett fönster och tittade in. "Det ser bra ut! Behöver ingen visning. Vi ringer mäklaren!"

Daniel vandrade runt, inspekterade ventilationsutblås och källargrund.

"Alltså Daniel! Jag har typ tårar i ögonen. Exakt samma känsla som när vi köpte huset. Det är något övernaturligt med detta! Det är meningen! Huset har valt oss, bla bla..." malde jag på.

Daniel nickade lite och fingrade på fasaden. Ungarna hade redan svingat sig upp i en trädgunga, ytterligare ett tecken enligt mig.

"Vad tycker du Daniel?"

"Det är bra."

Det är bra. Vad var det för futtig underdrift till beskrivning? Det här var ju ett drömhus! Även om jag rätteligen inte sett det invändigt då förstås.

"Det är antagligen förhöjda fuktvärden. Vi kommer behöva lägga om taket."

"Men, om du inte kan uttrycka med ord och gester hur bra du tycker det är, kan du åtminstone berätta var på en tiogradig skala du befinner dig upprymdhetsmässigt?!"

"Nio" svarade Daniel.

Oh, det var bra. Antagligen högre än när ungarna föddes. 

Så det blev förhandsbud och några svettiga dygn följde men sen kunde vi äntligen skriva kontrakt och för första gången beskåda huset invändigt.