”Ormen”

Ikväll lämnade vi sommarstugan för denna gång och körde hem till Göteborg. Vi har haft så otroligt härliga dagar på landet så det kändes vemodigt att åka därifrån. Jag lipade nästan lite och det stockades i halsen när jag herrgårdsfrökenaktigt strövade runt över "ägorna" och viskade farväl. Till och med Daniel verkade lite tagen. Fast skönt ändå att få sova i en mjuk säng. Samt underbart att återigen få spontanbesök från Örnnästet (grannens hus). Åsa hade färgat håret rosa(!) och kom för att visa upp det fantastiska hårsvallet som i flera timmar pysslats om på någon snofsig salong (såklart) inne i stan.

Vi satte oss på farstubron och  snackade skit en stund. Utbytte löften om en hälsosammare höst och huruvida Göksäter kan mäta sig med Ullared. Så plötsligt fångade något min uppmärksamhet i ögonvrån. Först frös mitt blod till is och sen blev jag jättevarm. Min hjärna kunde inte riktigt tyda de bildsekvenser synnerven febrilt försökte förmedla. Helt klart var att hjärnan ändå tolkade det hela som en faresituation och pumpade ut adrenalin (eller är det kanske något annat organs funktion?). Till slut lyckades jag begripa att det jag såg var två leopard(mördar?)sniglar som tätt i rad kröp (eller vilket verb som rätteligen beskriver deras framfart) över tröskeln och ut ur vår hall(!!).  (null)

"Ser du vad som kryper bakom mig och är på väg ut ur vårt hus?" mumlade jag till Åsa.
Hon sneglade in bakom mig och sen direkt liksom skenade bakåt av skräck. 
"Men Guuuud, vad är det där???!!! En ooorm?!" vrålade hon på bred jämtländska och flög nedför trappan. Lämnade mig och barnen ensamma vid entrén med den potentielle "ormen". Det är nog första gången jag sett akutensyrran Åsa skärrad. Det gjorde mig minst lika uppskakad som självaste "ormen".
"Men Guuud!" fortsatte hon. "Det är ju två sniglar!!! Varför slickas de i stjärten?! Daniel kom hit!"
"Daniel!" ropade jag.
"Daniel!" ropade Hugo.
"Dannäl! En snigelmask!" ropade Tilda.
Daniel uppenbarade sig i hallen.
"Men Gud!" Många anrop till högre makter denna afton. "Vad är det där?!" mumlade han med avsmak.
"Varför slickas de i stjärten Daniel?" undrade Åsa uppfodrande.
"Men, inte vet jag. Jag är väl ingen snigelexpert."
"Men vad gör de i ert hus?!" flämtade Åsa.
Barnen dansade ivrigt runt. Jag befann mig i en fas av skräck, äckel och fniss.
"Nej, jag går hem jag..." mumlade Åsa och försvann genom grinden. Till och med den tappraste jämten har sina gränser.
Jag hann inte ens be Hugo. Han stod redan med en slemmig snigel i varje hand. Så lyfte han högerhanden mot sitt högeröra och fnittrade.
"Mamma, han berättade för mig att han vill gå in" och så började Hugo röra sig mot hallen.
"Nej!" gastade jag gällt.
"Men mamma, han var på väg dit".
"Snälla Hugo sätt ner dem på gräsmattan. Snälla!"
"Ok, mamma. God natt sniglarna!" (null)

↑