”Födelsedagsfirande”

Tänk er solen i Palermo. Det blå Medelhavet. Ett glas prosecco (jag tar förstås seden dit jag kommer) och en svit. Där skulle jag ha firat min trettiofemte födelsedag med familjen. Idag. Sen skulle vi ha spenderat lata dagar hos Sara och Antonio, badat, besökt Aqua splash, ätit god mat och druckit ännu mer prosecco utgår jag ifrån. Så blev inte fallet.

Igår när vi anlände till Arlanda hoppade jag ur bilen för att checka in oss på hotellet och för att få direktiv för parkering. Samtidigt - fick jag återberättat för mig senare - hoppade Daniel ur bilen och kaskadkräktes i en rondell, tydligen till allmän beskådan. Hugo hade gapskrattat och vrålat: "Titta, pappa kissar!" 
Hjälpsamt.

Vid midnatt i vårt trettiogradiga hotellrum tvingades vi inse att dagens Sicilienresa skulle utebli.
"Men jag tror jag orkar" mumlade Daniel desperat.
"Du skulle aldrig tvinga mig till Palermo i det här skicket" sa jag.
"Jo, det skulle jag."
Fast det visste vi båda två att han aldrig skulle göra. Så vid 06.30 ringde jag till Travelstar för att avboka vår efterlängtade semester. Bittert. Ett indiskt callcenter svarade och gav mig instruktioner om vart vi skulle skicka läkarintyget.
"Can you please repeat the adress?" bad jag på den knaggliga linjen.
"A as in England. I as in India and T as in Tingeling."
"Okey..." 
Oklart om det blir någon återbetalning. 

Därefter åkte vi till Örebro. Tusen tack till mamma som alltid lånar ut sin lägenhet. De åksjuka barnen i baksätet och den magsjuke mannen i framsätet var föga nöjda med att chaufförsuppgiften föll på mig. 
"Oj, jaha. Var den redan igång" mumlade jag när jag trodde jag startade bilen men i själva verket stängde av den.
Sen brände jag iväg, ryckigt och hackigt. Daniel tvingades tyda gps och förklara vägskyltar. Hugo undrade efter fem minuter om vi var framme snart.

En bra stund senare var vi ÄNTLIGEN i Örebro. Daniel behövde uppenbart vila efter färden och stupade i närmsta säng. Barnen satt svettiga, griniga och uttråkade i soffan. Jag kände mig dödstrött efter  körningen (åker ju mest buss annars) och endast fyra timmars nattsömn varav femton minuter vigdes åt att hitta Mimmi, Hugos gröna gosedjursanka. Kunde inte hejda mig men några bittra små tårar slet sig ur ögonvrån och rev iväg längs kinden. Sen skämdes jag lite. Det handlar trots allt bara om pengar. Vi behöver inte nödslakta kreatur eller se vårt barndomshem brinna upp. Försökte ta mig samman men pappa blev räddningen. Tack och lov. Han trotsade potentiella magsjukevirus och mötte mig och barnen i Stadsparken. Gudskelov. Han kom cyklande på en cykel (sin egen utgår jag från) och jag stannade upp. Det måste vara minst tjugo år sedan jag såg honom cykla senast. Han hade till och med cykelhjälm.
"Jag har till och med cykelhjälm!" hälsade han. 
Barnen blev överlyckliga och fröjdade sig med klätterställningsklätter, bad och mjukglass. Underbart. Kvällen har fortsatt i samma förlustelse. Jag köpte nämligen med mängder av tröstgodis. Om vi övriga blir magsjuka kommer vi ju ändå kräkas upp det.
"Idag är det jag som väljer film eftersom jag fyller år" sa jag till barnen.
"Fast pappa är sjuk, så han får också välja" svarade Hugo snusförnuftigt.
Ok då. Vi valde den lilla sjöjungfrun. Sen tittade vi hela familjen. (null)

Tack för alla grattishälsningar från när och fjärran! 
↑