Tusen tack
Känslan att behöva sjukskriva sig eller vaba när man är ny och dessutom precis innan jul när schemat är synnerligen ansträngt är ju mindre roligt. Magsjuka ger en dock inget val som ni vet. Den som går till jobbet med förnekade magsjukesymptom eller
låter kräksjuka barn gå till förskolan borde straffas med evig diarré.
Hur som helst, efter att ha tillbringat förra veckoslutet hemma var vi livrädda för att lämna in barnen på förskolan denna vecka. Vad som då skulle komma att ske har försatt mig och Daniel i så djup tacksamhetsskuld att vi aldrig kommer kunna återgälda
det. Min pappa tog hand om barnen måndag och tisdag, min mamma tog hand om barnen igår och idag har Daniels pappa tagit hand om dem. Helt fantastiskt.
Barnen har varit hemma länge, dvs de är både utvilade och understimulerade. Ett riktigt drömscenario för en barnvakt som ni förstår. Sitta och mysa i soffan fungerade inte. Pappa vek pappersplan, lekte med bollar, tog med barnen till
Bräckboden i Kungälv och ordnade skattkarta och försåg dem med piratlapp för ögat. Dessutom ordnade han hamburgare från barnens absoluta favoritrestaurang - Mc Donald’s såklart. "Om ni går in i restaurangen, se till att barnen tvättar händerna
och låt inte Tilda slicka på interiören, i synnerhet inte bollhavsbollar!" bad jag när pappa sms:ade sina planer. Då ordnade han med take away min käre far. Han hade inte heller något val. Vi hade lämnat honom med en kyl innehållandes ungefär dijonsenap,
capris och sweetchilisås.
Lilla mamsen kom trots att hon egentligen redan var barnvakt åt sitt andra barnbarn, hunden Lukas. Så inte nog med att hon behövde gå tidigare från jobbet och fixa tågbiljetter, hon behövde också ordna hundvakt. Sådana växer inte direkt på
träd. (Nej, det är inte fysiskt möjligt att ensam ta hand om en golden retriever och mina två barn, varav den ena älskar hundar och den andre på ett utåtagerande sätt brottas med sin skräckblandade förtjusning för långhåriga varelser.) Mamma
lockade ut barnen till lekparken och tvingades gå till det lokala konditoriet och muta dem med maränger formade som grisar. (Marängerna alltså).
Idag var det så farfars tur. Barnen var uppspelta och förväntansfulla. "Fajfaj, fajfaj, fajfaj" skanderade de på en gång de slog upp sina små ögonlock. Jag avvek som en avlöning tidigt i morse och kom hem sent. Således hann jag aldrig träffa Daniels
pappa och förhöra mig om hur dagen förlöpt. När jag kom hem stod det emellertid klart att dagen måste ha varit synnerligen aktivitetsfylld. Den pappersvikta luftflottan hade utökats med uppskattningsvis tre hundra procent. Flera varv garn
var lindade runt kök och vardagsrum. På radion låg Dagens Industri vilken jag utgår från att farfar måste ha gett upp hoppet om att få läsa.
Alltså, utan denna magiska insats av våra föräldrar hade denna vecka ånyo bestått av vab. Det är jag övertygad om. I förskolans entré hänger nämligen en skylt med allsköns exotiska sjukdomar som för närvarande härjar i barnaskaran. Magsjuka är bara
en av dem. Dessutom har barnen varit så nedsatta efter omgångarna av vattkoppor att de dragit åt sig smittor som små törstiga svampar. Tusen tusen tack pappa, mamma och Thomas.
