God Jul

Hela denna vecka har Hugo upprepade gånger varje dag frågat: "När är det julafton?" och "När får jag träffa hunden Lukas?" Frågandet intensifierades kraftigt ju närmare vi kom dagarna D - för att nå sitt cresendo lördag eftermiddag, precis när Daniels familj avvikit efter vårt glöggmingel. Vi hade precis stängt ytterdörren och påbörjat operation sanera vardagsrum från julklappspapper och urdruckna glöggmuggar - när...
"Mamma, jag vill åka till hunden Lukas nu! Mamma, mamma, mamma!"
Han förföljde mig i vardagsrummet, köket och in på toaletten. Det gick inte att freda sig från hans envisa frågor. 
"Ok! Vi åker nu! Men då måste alla hjälpa till och du måste gå på toaletten!"
"JAAAAAA!" vrålade Hugo. "Jag går på toaletten nu!!!" 
Och så sprang han in på toaletten samtidigt som han slet av sig byxorna. Skicklig simultankapacitet ändå.
Trots att samtliga skyndade sig jättemycket tog det ändå en timme innan vi satt i bilen redo att åka. Det kan ha berott på att somliga ägnade sig åt att packa upp vad andra försökte packa ned. Och att andra satt på toaletten i evigheter. Trots denna i tid utsträckta avfärd lämnade jag ändå hemmet med en klump i magen över att jag hade glömt något. Necessär? Julklappar? Ljus på borden?
"Mamma! Hur långt är det kvar till Örebro?"
"Flera timmar Hugo..."

Vi stannade på Mc Donald’s i Skara för att hamburgare från gyllene måsen är det enda barnen äter. Samt att i valet mellan Rattugglan och Mc Donald’s står sig sistnämnda trots allt bäst. Klockan var ca 20.00 när vi äntligen kunde fortsätta mot Örebro med några chili cheese och pommes frites innanför västen. Barnen tittade på film och Daniel och jag pratade sommarminnen och smidde planer för framtiden. När vi passerat Laxå började Hugo igen. 
"Är vi framme i Örebro än?"
"Nej, det är 20 min kvar" svarade jag.
"Hur många sekunder är det?"
Ööööh...
"180" svarade jag.
"Men" sa Daniel. "Det blir ju bara tre minuter."
"Jaha, jaja, 1800 då!" svarade jag.
Daniel stirrade på mig.
"Ibland skrämmer du mig på riktigt. Två gånger sex är ju tolv."
"Same same but different. Jag är ju inte så bra på enheter som du vet. Mikrogram och milliliter och sånt."
"Men det är ju ingen enhet..."
Gud. Orka. Käbbla. Om. Detta.
"Men huuuuuur låååångt ääääär det kvaaaar?!" vrålade Hugo.
"En lagom stund ungefär".

Ungefär samtidigt började Tilda ge i från sig ylande och liksom kvackande läten. Pingvinlikt på något vis. Hon formade sin lilla mun till en strutaktig mynning. 
"Men vad säger du Tilda?"
I själva verket fann vi det märkligt att hon fortfarande höll sig vaken. Klockan började trots allt närma sig 21.30. Dessutom tyst...
"Hon har något i munnen!" väste Daniel.
"Va?!"
Jag vände mig om.
"Gapa Tilda!"
När det lilla flickebarnet långsamt öppnade sitt gap rann det saliv ur bägge mungiporna och på hennes tunga låg en ljus massa av pommes frites. Söndertuggade. Näst intill upplösta.
"Men herre Gud, hon har pommes frites i munnen! Hon har haft pommes frites i munnen sedan Skara!" vrålade jag.
"Svälj maten Tilda!" sa Daniel.
Hon svalde. Och kunde ånyo prata.
"Sådär mamma och pappa. Ingen fara!"

Tillslut anlände vi i Örebro! Och där väntade den älskade hunden Lukas. Mormor, Fredrik och Fredrik förstås. Jag försökte få samtliga familjemedlemmar att ta på sig den traditionsenliga julpyjamasen men Tilda vägrade såklart. Blir därför inget favoritfoto i repris. 

God Jul!  (null)



↑