Vardagsliv
Hemma mötte jag familjen Piggelin. Ungarna kutade omkring, plockade äpplen, hoppade studsmatta och mumsade plommon. Riktigt levde om. Dessutom hade de mer än fördubblats. Hela fem barn skuttade omkring på gräsmattan. Daniel vandrade omkring,
tillsynes lugn, innerlig, fräsch och utvilad - som om han var nyss hemkommen från semester. Jesus Christ, what’s wrong with you people?
Ö
När middagen skulle lagas var jag VRÅLhungrig. Ungefär. Händerna darrade av återhållen sockerabstinens. I ugnen värmdes läbbiga små kycklingben i flottig grillsås som Daniel envisas med att köpa. "Herre Gud" mumlade jag med avsmak och bredde
en macka till mig. "Jag vill ha pannkaka!" muttrade Tildan som uppenbarligen också hyste tvivel över middagen. "Ok, visst ska du få pannkaka lilla älskling!" svarade Daniel hjärtligt, innerligt och med vad som verkade vara
ärlig värme. Så skrattade han, killade Tildan på magen och fjantade omkring. "Vill bara vara med min pappa!" skrek Tildan av förtjusning och skadeglatt till mig.
Mitt blodsocker sjönk drastiskt. I detsamma trippade Hugo in efter lek hos grannen. Han pratade forcerat och obegripligt om någon flygödla han hade sett dyka och som sen mötte en vithaj, eller... "Vad bra" mumlade jag ofokuserat och tänkte
att jag bara måste få mat snart. Men se, Tilda var tydligen hungrigare. "Vill ha pannkaka, vill ha pannkaka, vill ha PAAAANNKAAAAKAAA" skanderade hon och marscherade fram och tillbaka. Hugo började röra sig runt i köket på ett kissnödigt
sätt. Även Daniel flaxade yvigt omkring, hällde ut ett glas vatten. "Kan alla bara stå still lite!" gormade jag och hötte med stekspaden. Ingen lyssnade. Såklart.
Tillslut hade Tilda en pannkaka på tallriken och Hugo en hög läbbiga kycklingben. Jag skulle just sätta tänderna i min ostsmörgås när: "Måste bajsa" stönade Tilda. Javisst. Upp igen. Passade på att ta en klunk vatten och kände brödets
skrovliga yta mot min tunga när: "Färdig mamma!" När jag öppnade toalettdörren väste en vampyrliknande varelse med gula ögon ilsket: "Stäng dörren mamma!" "Men du sa ju att du var färdig?" försökte jag. "Inte färdig!
Stäng dörren!!!" Undrar hur Tilda blir i tonåren tänkte jag matt.
Sen sjönk jag ned på min stol och tillät mig glida in i en introvert dimma. Daniel kan ha pratat om något men jag stirrade rakt genom hans huvud. Inferno rådde runt mig, det kunde jag förnimma, men jag befann mig liksom i lugnet i stormens öga. "Jag
har aldrig behövt semester så mycket som nu" tänkte jag och kände mig nästan andfådd av ansträngning. Sen åt jag. Och kände livet återvända något. När jag kvicknat till noterade jag att barnen på egen hand vandrat ned i källaren och lyckats
kånka upp en låda med påskpynt. Ungefär 57 påskäggshalvor prydde matbord, vardagsrumsmattan och övriga tidigare tomma ytor. Handlingskraftigt ändå, det får man ju ge dem. "Jag är så SJUKT glad för att du har läggningen idag" mumlade
jag till Daniel.
Såvitt jag vet har de inte somnat än 😳
