Lyxdag
Deras hus ligger på en höjd som nås med en hel del trappsteg. När den alltigenom småirriterade och stingsliga familjen äntligen forcerat hela trappan kändes det som om vi kommit till himmelriket.
Svärfar hälsade oss välkomna iförd endast badbyxor och solbränna, som en grekisk skeppare på en lyxyacht ungefär. Isabell satt uppkrupen i en enorm lounchsoffa iförd ett läckert turkost strandplagg och läppjade på någon svalkande exotisk
drink. De var som direktimporterade från franska rivieran. Och stod i bjär kontrast till oss dammiga, svettiga och bleka.
"Så härligt att ni är här!" utbrast de och kramade om oss.
Himlen var klarblå. En bit bort lyste havet mörkblått. Och framför oss blänkte en enorm pool med turkost, kristallklart vatten. Samtliga familjemedlemmar bytte med rekordfart om till badkläder och kastade sig i poolen för att få svalka - i det
trettioengradiga vattnet. Jag tror ni kan föreställa er hur ljuvligt det var.
När man "tröttnade" på storpoolen kunde man hoppa i lillepoolen bredvid!
Sen började uppassningen - på oss.
"Vem kör?" undrade Isabell.
"Åh så tråkigt Daniel. Jag glömde "tyvärr" mina glasögon hemma så du får nog köra är jag rädd" mumlade jag med svårspelad återhållsamhet.
"Då blir det drink till Malin!" blev svaret från baren. De har alltså en egen bar, på riktigt. Så blev jag serverad någon orange, smaskig drink vars innehåll jag inte kan återge mer än is och prosecco.
Gud vad jag njöt! Och Gud vad jag badade. Hoppade och simmade, plaskade och gled fram på en madrass. Så ställde jag mig på trappavsatsen och dök - något jag inte gjort på år. Att kalla det dyk är kanske att överdriva men huvudet var ändå under vattnet.
Så simmade jag upp bredvid Daniel och skrek uppmärksamhetstörstande i hans öra:
"Såg du mitt dyk?!"
"Men Gud" mumlade han. "Tilda fick precis en tsunami i munnen."
Ungarna hade det så bra. De guppade omkring med sina flytpuffar och tog ständigt små rundor på land och länsade snacksbordet som dukats fram till vår ära.
"Mamma varför har inte vuxna simpuffar?" undrade Hugo för kanske femtielfte gången denna sommar.
"Hugo, varför får inte jag fälla träd när Agneta Fältskog?" svarade jag käckt och drog i väg i ett hurtigt ryggsim.
Sen kände jag en kraftig impuls att visa upp simkonster - borde jag blivit konstsimmare månne, undrade jag självsäkert efter att drinken började ta slut. Jag simmade på rygg med ena benet i luften och tårna så där hårt spända som bara gymnaster
kan prestera.
"Vill någon se vad jag kan?" frågade jag familjen. Noll intresse.
"Daniel du kanske kan filma mig så jag kan lägga ut det på bloggen?" Tänkte att mina trogna "följare" skulle intressera sig mer än mina egna avkommor. Men se det visades inget intresse då heller. Så kära läsare, det är Daniels fel
att detta inte blev en videoblogg.
"Vi ska äta nu!" sa Daniel istället.
"Jag är inte hungrig!" vrålade jag förskräckt. "Och jag vill inte åka hem!"
Tack och lov kom svärfar och berättade att man fick bada även efter maten.
Så vi åt gott. Drack gott. Klättrade upp på berget och beundrade utsikten. Barnen plockade björnbär och svassade runt farfar och Isabell som två inställsamma små kelgrisar. Sen badade vi ännu mer.
Världens härligaste dag. Jag åker sannolikt tillbaka imorgon.