Hundlängtan
"Det är nog för att du är så snäll mot honom och klappar och busar med honom" svarar jag.
"Ja!" skrattar Hugo och det glittrar i hans ögon.
Det finns ingen på denna jord som älskar hunden Lukas mer än Hugo, förutom möjligtvis Lukas hussar Fredrik och Fredrik då.
"Mamma, jag tycker lite mer om hunden Lukas än om dig."
Jaha. Brädad av en jycke.
"Men pappa då?" undrar Daniel lika hoppfull varje gång.
"Jag tycker mest om Lukas, sen mamma och sen pappa."
Vi pratar om hunden Lukas (eller Lukas-hunden som Tilda brukar säga) minst en gång per dag. Det senaste vi diskuterade var Hugos femårskalas (om drygt ett halvår) och hunden Lukas medverkan.
"Mamma, jag vill att hunden Lukas kommer på mitt kalas."
"Vi får fråga Fredrik och Fredrik om han får komma."
"Ja" svarade Hugo drömmande. "I så fall får vi köpa hundmat. Och så måste vi köpa vattenskålar som alla kan dricka ur."
"Vilken bra idé" svarade jag. "Vi kanske kan göra en tårta som ser ut som ett hundben?"
"Ja!" skrek Hugo. "Så kan vi göra vimplar med hundar på!" Det är min son det, tänkte jag stolt. Man kan aldrig få för många vimplar, som man brukar säga.
"Och så kan vi bjuda in andra hundar som vill komma!" fullkomligt exploderade han av entusiasm.
Mja...
"Vill du inte ha några mänskliga livsformer på ditt kalas?"
Tydligen inte.
Vågar ni gissa vad han allra helst vill ha i födelsedagspresent?
