DET

Idag när jag gick hem från jobbet. Eller alltså jag gick ju inte hela vägen hem från jobbet. När jag gick hem från busshållplatsen, ska det rätteligen vara. Hur som helst så hände något mycket märkligt. Jag gick och funderade på om det skulle vara möjligt att gå på bio för att se DET. Skräckisclownen ni vet. Så började jag osökt tänka på en av mina barndomsvänner som under vår uppväxt var LIVRÄDD för DET. Hon var så skärrad att hon knappt vågade åka i vår vän Mohammeds bil endast av den anledningen att registreringsskylten hade bokstäverna DET (följt av tre siffror givetvis - det var alltså ingen specialdesignad skylt som med mening anspelade på filmtiteln). Undrar om hon vågar ge sig tillkänna nu... Hur som helst, jag vandrade över ett övergångsställe medan jag fnissade åt hur rädd min vän var, när en bil stannade för att släppa fram mig. En bil med en registreringsskylt. Som började på DET. (Här ljuder gnisslande orgelmusik.) Jamen, hur stor sannolikhet är det? Lite creepy. Ett tecken på att jag borde gå och se  filmen? 


Jag småsprang hem för att berätta det vidunderliga som nyss inträffat (som småbarnsförälder är livet inte mer spännande än så) för familjen. Eller, maken rätteligen. Barnen var mer intresserade av att prata om sig själva. De lider faktiskt båda två av ett outsläckligt behov av att ständigt befinna sig i centrum. Min sensationella historia dränktes med ens i en kakafoni av små ljusa, gälla röster. 
"Mamma, mamma, mamma" vrålade Tilda.
"Din mormor är död" skrek Hugo.
"Mamma, pappa, Hugo!" svarade Tilda.
"Jag har hittat en snigel. Han är död" sa Hugo.
Och så fortsatte det medan jag började laga mat. Gjorde mig till. Letade recept, grejade med smördegsplattor, lax och färskost. Rev citronskal. Tänkte att kvällen var som gjord för mirakel - kanske var det nu barnen skulle börja gilla fisk. Med ens kom Hugo inspringande med handen fastknipen om näsan.
"Mamma, mamma, det luktar som fy fan!"

😳

Jisses. Har vår lilla treåring börjat svära. DET var ju en skräckis i sig. 

↑