Tankar om döden
I måndags dog min farfar. Det var inte oväntat men naturligtvis väldigt sorgligt. Döden är så svår att ta in. Först finns någon och sen existerar den inte mer. En stund på jorden. Det är allt. Döden är så outhärdligt oändlig. Det är som att min hjärna saknar kapacitet att förstå det. Jag tänkte i söndags att barnen och jag skulle måla teckningar till farfar. Nu skickade vi dem till farmor istället.
Barnen låter en inte riktigt tappa fotfästet. Just nu är de sjuka och jag vabbar. Trots det fick jag ett infall om att det skulle vara fint att baka bullar tillsammans (kanelbullens dag och allt). Så jag bestämde mig för att utmana stormen, klä barnen i regnställ (med allt vad det innebär i protester och tandagnisslan), forcera stormbyarna med vagn och ståbräda samt arbeta mig igenom affären med två vildar som inte ville åka vagn eller ståbräda utan sprang åt varsitt håll. Gissa min trötthetskänsla när jag hemma igen satte nyckeln i nyckelhålet och kom på att jag glömt köpa jäst. Vi tog bilen tillbaka till affären. Varför? (som Hugo skulle ha sagt). Därför.
Jag var lite frånvarande idag. Tankarna vandrade iväg, en stund befann jag mig på Åneholm. Barnen var inte nöjda med sin splittrade mamma. Trots bullbak och provsmak. Till slut gjorde jag tydligen det rätta. Öppnade dörren till källaren där de små rövarna smet ned illa kvickt. Sen roade de sig kungligt. Slängde ut samtliga bollarna från bollhavet, iklädde sig varsin Tyrolerhatt (vems är dem?), åkte rutschkana på maskinerna i gymmet (glad ändå att de kom till användning) samt knapprade frenetiskt på datorns tangentbord.
Så pratade vi om döden. Det gör vi varje dag sedan några veckor tillbaka. Allting föranleddes av att Vaianas farmor dör och blir en rocka. Det är alltså en Disneyfilm jag refererar till.
Hugo: "Din mormor är död."
Jag: "Ja, det är hon."
Hugo: "Vad händer när man dör?"
Jag: "När man blir gammal och sjuk dör man. Då finns man inte mer."
Hugo: "Är din mormor en rocka?"
Jag: "Nja, när någon dör gräver man ner den i jorden."
Jisses vad groteskt det lät kände jag. Kanske lite väl ärligt för en treåring...
Jag: "Eller när man dör så slutar kroppen att fungera och den gräver man ned. Men själen, det som verkligen är människan, släpps fri. En del tror att själen svävar runt, eller kommer till himlen. Andra tror att det inte händer någonting, eller att man blir en rocka.
Hugo: "Eller kanske en pingvin."
Jag: "Jaaa, kanske en pingvin."
Hugo: "Din farfar är död."
Jag: "Ja, min farfar är död."
Hugo: "Är min farfar död?"
Jag: "Nej, din farfar lever."
Hugo: "Din mormor är död. Men min mormor lever."
Jag: "Ja Hugo, det stämmer."
