Gudfadern
I morse utbröt ett mindre världskrig hemma hos oss. Hugo ville ha en chokladbit innan han gick till dagis. Det fick han inte. Storebarnet vrålade så det slog lock i öronen på oss övriga, han frustade, skrek, snorade, gastade och förde ett rejält oväsen.
”Jaaaaag viiiill haaaaa chooooklad!!!!”
”Du får inte choklad nu” förklarade Daniel och tog på honom fleecetröjan.
”Meeen jaaaag viiiill!!!”
Jag hade lite bråttom till jobbet och vankade nervöst av och an i hallen. Tilda tände och släckte ljuset.
”Choooooklaaaaad! Choklad! Choklad!”
”Nej, nej, nej.”
Jag kände ändå med Hugo. Han gav tydligt uttryck för vad jag själv känner frekvent på daglig basis. Han är ju mig upp i dagen faktiskt.
”Hugo lessen” mumlade Tilda och tryckte på lysknappen.
Då fick Hugo fnatt. Krängde sig ur fleecetröja och skor. Vrålade så han nästan tappade andan. Bara att börja om från början. Jag blev arg. Daniel blev irriterad. Tilda släckte ljuset.
”Tänd lampan!” gastade Daniel.
”BARA EN LITEN BIIIIT!”
Jesus Christ.
Jag öppnade ytterdörren för att fly ut med Tildan...
...och snavade över ett kadaver! Nedanför trappan till vår entré låg en livlös mus (tror jag, eller kanske en vattensork?) på sidan. Jesus Christ. Var den ditplacerad i skrämselsyfte? Som en gudfadermanöver. Vi bor ju trots allt på Hisingen. Eller var det en present från en kisse? Var det ett omen, ett tecken på något? En antydan om att musen tillsammans med sin släkt planerade inflytt hos oss? En mängd mer eller mindre orimliga tankar for genom huvudet. Vad gör man med en död mus? Spolar ned i toaletten? Jag nöjde mig med att skyla den bakom ståbrädan till vagnen, mest för att ungarna inte skulle börja gulla med den. Så kom vi ÄNTLIGEN iväg.
När jag tio timmar senare var på väg hem närmade jag mig ståbrädan med försiktighet. Musen var borta. Men det var alltså inte Daniel som hade flyttat den. Jesus Christ. Vilken skräckfilm. Vem har flyttat kadavret? Eller var musen aldrig död? Var han bara medvetslös? Borde jag ha kollat puls? Mina funderingar avbröts bryskt av ett vrål. Ungefär ett sådant som fyllde vår morgon. Det visade sig att Tilda hade bitit Hugo i ryggen. Halabalo utbröt. Tilda skrek för hon fick en tillsägelse och Hugo vrålade för att han sannolikt hade ont. Daniel och jag försökte dämpa infernot samt förmå Tilda att säga förlåt. När hon till slut sträckte ut armarna för att ge sin storebror en kram passade hon på att torka sitt snor på hans tröja.
En helt vanlig dag i vår familj.
