Godisråttorna

Efter middagen uppstod turbulens när jag i smyg skulle förflytta Halloweenbjudgodisskålen från hallen till köket.  Man kan inte närma sig godis på det viset utan att samtliga familjemedlemmar blir synnerligen medvetna om minsta rörelse man gör. De flockades blodtörstigt runt mina ben.
"Jag vill se! Snälla mamma!" ropade Hugo.
"Va e de? Va e de?" undrade Tilda med saliv droppande ur mungiporna.
Jag räckte hastigt skålen till Daniel och försökte som en avledande manöver få barnen att engagera sig i disken. De var inte det minsta lättlurade.
"Jag vill ha goooodis!" skrek Hugo.
"Dodis! Dodis! Dodis! Dodis! Dodis!" skanderade Tilda.
Daniel ställde upp skålen i hyllan, högt ovanför deras små giriga munnar.
"Godis på lördag" sa han myndigt.
Besvikelsen blänkte i deras tindrande ögon. Det blev tyst. De gav upp?
"Sällaren! Sällaren! Sällaren!" ropade Tilda och sprang till källardörren.
"Vi vill ned i källaren och ni får inte följa med!" bestämde Hugo.
Inga problem alls. Vi diskade vidare medan de slank ned i "gymmet". Det hördes en del ljud där nerifrån. Misstänksamma ljud. Pantburkar som flyttades. Ivriga stämmor. Ord som:
"Jag ska hjälpa dig att öppna Tilda!"
Sen. Ljudet av ivriga steg i källartrappan. En blond kalufs uppenbarade sig i köket, med en renslickad glasspinne triumferande i handen. 
"Jag har ätit glass!" strålade Hugo. Den lille gottegrisen. Han var ju ärlig i alla fall, det får man ju ge honom. 

Nere i källaren hittade jag Tilda gömd bakom en dörr. Där stod hon och kämpade med ett envist glasspapper.
"Neeej!" vrålade hon när hon fick syn på mig.
Jag hjälpte henne med pappret. Så sa jag lagom strängt att de inte fick ta någon mer glass från frysen. Det lovade de dyrt och heligt de små skenheliga änglabarnen.

Nu sitter de skenheliga föräldrarna framför tv:n och äter upp halloweenbjudgodiset.  (null)


↑