EU-toppmöte
Barnen ville väldigt gärna gunga i den enda gunga vi har, en trång bebisgunga som sitter på för hög höjd, i vart fall för mig. Mot bättre vetande lyfte jag upp storebarnet och kände en viss ängslan när jag tryckte ned hans vinteroverallförsedda kropp
i det alldeles för trånga utrymmet. Givetvis. Han fastnade. Eller jag var för klen. Eller en olycklig kombination av dessa omständigheter.
Jag tog ett djupt andetag och ett stadigt tag om hans midja och lyfte. Upp i luften färdades Hugo med gungan tätt klistrad över lår, mage och rumpa. Jag släppte ned honom igen.
-Hugo du måste försöka hjälpa till! flämtade jag. Du måste försöka få ur fötterna.
-Ja mamma!
Jag lyfte igen. Kände ett begynnande blodsockerfall och tvingades släppa honom ganska direkt.
-Vad tokigt Hugo. Du har fastnat.
Hugo skrattade. Jag skrattade. Försökte lyfta igen men det var lönlöst. Runt om oss cirkulerade Tilda som en vilsen liten själ.
-Mamma, Hugo, mamma, Hugo, mamma, Hugo...
Så kände jag lite paniken växa. Daniel var på jobbet och kunde inte ringas hem för ett lyft. Oklart om han skulle bli stående i trafiken. Kanske kunde jag montera ned gungan? Men det kändes också ganska tungt. Skulle vi köra utelunch? Fanns någon
granne hemma som kunde hjälpa mig?
Så fick jag syn på vår gjutjärnsparkbänk. Släpade/drog resolut den fram i gruset och klättrade upp. Tilda aka plåstret följde mig hack i häl och klättrade raskt upp bredvid.
-Hugo nu när jag lyfter måste du försöka hjälpa till att få ur fötterna.
Så tog jag i för kung och fosterland. När jag kom upp på bänken fick jag bättre kraft, nästan lite för bra. Hugo blev liksom hängande över min axel medan jag frenetiskt drog och slet i hans vinterskor för att få loss dem från gungan.
-Hjälp! gnydde han i samma sekund som hans okontrollerbara kroppshydda knuffad till Tilda.
-Hjälp mamma! vrålade Tilda men lyckades på något outgrundligt vis återfå balansen.
Bevare mig väl. Som typ Emil i Lönnebergas mamma skulle ha sagt. (Eller Emils i Lönneberga mamma - som man väl egentligen ska skriva?) Till slut kunde jag få loss Hugo.
När Daniel kom hem undrade han varför jag inte bara tog av Hugos vinterskor innan jag lyfte ur honom. Hmmm... Ja. Jag tänkte helt enkelt inte på det. Verkade rimligare att montera ned hela gungställningen.
Idag jobbade vi hemifrån jag och Daniel. Vi vågade helt enkelt inte chansa på att fastna i kollektivtrafiken. Det resulterade i en mindre konflikt.
Jag: Du eldar så mycket i brasan att jag är rädd att det inte kommer finnas ved kvar till julafton. Kan jag inte få beställa några kubik ved och ställa carporten?
Daniel: Nej, för jag vet hur det kommer sluta. Jag kommer få bära upp all ved. Du har ju inga muskler.
Jag: Är det inte bättre då att den som har muskler använder dem?
Daniel: Jaja, beställ då. Men jag kommer att hämnas?
Jag: Fniss. Hur då?
Daniel: Jag kommer beställa ett Playstation 4.
Jag: Fast veden är ju till hela familjen.
Daniel: Du får spela hur mycket Playstation du vill.
Jag: Ok beställ du. Det kommer ändå inte gå att se något på vår tv.
Den ENORMA tv som Daniel köpte i smyg för några år sedan och som nu mer "pryder" vår vardagsrumsvägg har sex gröna lodräta linjer i skärmen. Och en rektangulär svart ruta mitt i bild som uppdagar sig ibland. Först tog vi det för ett Frostplåster
men det verkar alltså vara en bestående teknikskada.
Jag: Jag tänkte vi kunde åka till IKEA på söndag.
Daniel: Men det känns som att du bara är ute efter en konflikt idag!