Dyket

Denna afton roade vi oss med ett lugnt kvällsbad som förlöpte ungefär enligt följande. Hugo satt i badet och lekte med plastdjur. Tilda vägrade såväl bad som dusch men flaxade yvigt omkring, in och ut ur badrummet. Jag duschade. Eller försökte duscha. Plötsligt noterade jag i ögonvrån hur den alltjämt påklädda Tilda stod på knä på en pall bredvid badkaret och sträckte sina små armar oroväckande långt för att fånga Bobbo. Eller Diddi. Eller någon annan Babblarnafamiljemedlem. Jag hann tänka att det kunde gå illa och sedan gled Lilldamen sällikt ned i badkaret, med kläder och allt.

Sen - KAOS.
 
Hugo fnissade glatt, nöjd över att ha fått sällskap. Tilda drog efter andan, ställde sig upp i badkaret och VRÅLADE. Naturligtvis GENOMBLÖT. Jag kastade mig halvintvålad ut ur duschen utan att stänga av vattnet (miljövänner ha överseende) och fångade upp det gastande barnet. Fick av henne kläder och svepte in henne i en handduk. Kände själv hur jag drabbades av akut köldskada eftersom någon (läs Tilda) lämnat badrumsdörren vidöppen. 
"Gud i himmelen vad jag fryser" mumlade jag för mig själv. Räknade emellertid inte med sympatier från någon annan i badrummet.
Tilda skrek som en stucken gris. Oskadd, men naturligtvis skakad. 
"Tilda, schhh. Mamma måste bara duscha av sig."
Tvållödder rann längs benen.
"Beppen!" skrek hon.
"Ja, vänta lite! Jag ska bara duscha snabbt!"
"Beppen! Beppen! BEPPEN!"
Hon såg vansinnigt ilsken ut. Butterintrovert liksom.
"BEPPEN! BEPPEN! BEPPEN!"
"Snälla mamma ge henne nappen!" bad Hugo. 
Även han kan alltså tröttna på tjat.
"Ok då!"
Jag kastade mig in i en handduk, gjorde ett ofrivilligt balettskutt i tvållöddret och begav mig huttrande på nappjakt. Samtidigt ringde telefonen. Stackars pappa blev inte prioriterad.
"KOMMA MED!" skrek Vildan.
Javisst. Lyfte upp dottern som var så välinpackad i handduk att det endast gick att bära henne som en mumie. Ni kanske aldrig burit just en mumie, det skulle också kunna liknas vid att bära en ihoprullade matta, dvs noll hjälp från föremålet i fråga. Vi for fram från rum till rum.
"BEPPEN!"
"Jadå lilla gumman, vi ska hämta nappen" mumlade jag ansträngt medan vi kvickt galopperade in i lekrummet.
Ingen napp. Vi sprang vidare in i sovrummet.
"BEPPEN!"
Jag sprang så fort jag orkade. In på toaletten. In i garderoben. Drabbades av tillfällig minneslucka och sprang in i lekrummet igen. Hittade en napp där. Oväntat ändå. Och så äntligen välsignad frid. Flickebarnet kunde  slappna av. Jag kunde återgå till duschen.
"Gud vad hon skrek" sa jag till Hugo som alltjämt och tillsynes oberörd av infernot lekte med några plastdjur.
"Ja, Gud!" instämde han.
  (null)

Sen bråkade vi om allt mellan himmel och jord. Vilka böcker som skulle läsas. Vilken lampa som skulle släckas först. Sen skulle Hugo dricka vatten. Tilda skulle kissa - på pottan givetvis. Sen. Tystnad. Lugn. Barnen på väg att somna. Och då. Bryskt knackande på ytterdörren. Matleverans mitt i läggningen, beställd av den föräldern som i kväll inte var hemma. Samtliga hemmavarande familjemedlemmar måste givetvis kliva upp och inspektera inköpen.

😬
↑