liketlever.blogg.se

Dagen har gått i julens tecken. Äntligen var det dags att plocka fram adventsstjärnor och torkade apelsinskivor (från en tid när det fanns tid för sådant pyssel). Jag var så nöjd att vara hemma med mina små efter en veckas bortavaro på kurs (eller SPA som Daniel kallar det) i Linköping. Hade gott om tålamod för småänglarna. En uppfyllande magisk känsla av eufori. Som ni förstår var känslan av flyktig och övergående karaktär. Men så sägs det ju också att lycka finns i just ett ögonblick.

Hugo hade sin bästa kompis i hela världen (enligt egen utsago) på besök. Agust. Först lekte de "mysterie" i källaren men kom sedan upp och deklarerade att de ville leka med play doh. Vi hade ingen lera. Så jag ställde mig och rörde ihop den slags play doh en annan fick hålla tillgodo med på det ljuva åttiotalet. Trolldeg.

Agust tillverkade ivrigt diverse stjärnor, gubbar och grisar. Julklappar till mamma och pappa. Fyllde raskt en hel plåt. Hugo lade ner mer tid på en enorm skapelse, innehållandes all hans tilldelade lera. Vad det skulle föreställa var omöjligt för det mänskliga ögat att uppfatta.

"Vad gör du Hugo?" undrade jag.

"En tjäning."

"Jaha, en tärning" sa jag.

"Neeej! En tjäning."

"Jaha, en grävling" sa Daniel.

"NEEEEJ! Ingen GRÄVLING!"

"Det är ju en träning" sa Agust hjälpsamt.

"Ja, precis" svarade Hugo.

Bästa vännerna.

Därefter hade vi för avsikt att avnjuta några juleliga bakverk, pepparkakor och lussebullar med en gnutta saffran, absolut inga russin men en jävla massa fett, socker, mandelmassa och vit choklad. Barnen satt bänkade i ivrig väntan. Plötsligt hördes ett avgrundsvrål från vardagsrummet och jag höll på att få en hjärnblödning när en svartklädd, hysteriskt fnittrande (vuxen?) kvinna flög ut i en attack mot köket. Det var Åsa som gjorde entré. Hon ska ha en eloge ändå att hon vågar dyka upp/bryta sig in så där hos en som sysslar med lag och rätt respektive en forna landslagskamsportare. Hur som helst, Åsa hade en röd prick i pannan och en chicken tikka under armen (nästan), skulle visst bjuda på indiskt ikväll. Till oss hade hon en tallrik med hemmagjorda chokladbiskvier. Gött!

Därefter skulle vår familj äta mat. Det inleddes genom att barnen rundade köksbordet, sprang för livet mot gottelådan och slet upp den. Hugo fick tag i en påse tekakor. Bad luck. Tilda däremot lyckades slita åt sig en påse maränger. 

"ÄTA DEN, ÄTA DEN, ÄTA DEN!" messade hon medan hon med ett tvåhandsgrepp dängde marängpåsen upprepade gånger i köksbordet.

Marängerna pulveriserades förvånansvärt fort. 

"Nej Tilda!" hojtade Daniel.

"Bäbä lamm, lullelullelull" svarade Tilda men lät sig ändå oskadliggöras.

Alla satt tillslut på sina platser och föräldrarna var redo att ta sin första tugga.

"Behöver bajsa!" 

Samtliga lyfte på sig, manövrerade sig bort från bordet så att Lilleman som satt längst in kunde ta sig till toaletten. Daniel följde med och tände lampan.

"Nä, jag skojade bara!" fnissade Hugo.

Alla manövrerade sig tillbaka till middagen. Satte sig till rätta och var redo att hugga in igen. Då hade Tilda tydligen ätit färdigt. Hon krängde sig kvickt upp till stående i sin barnstol och klev upp på köksbordet.

"Hoppa!" skrek hon och bokstavligen dök ned över Daniel.

"Du får sitta i din stol Tilda!"

"NEE-EJ!"

Hon gjorde sig till en lealös massa, gled ur Daniels grepp och sprang in i vardagsrummet. 

"Behöver bajsa!" sa Hugo allvarligt och lyckades till och med se bajsnödig ut.

Daniel reste sig, följde med till toaletten och tände lampan.

"Jag bara skojade!" fnissade Hugo.

"Men nu måste vi få äta!" hojtade jag och kände blodsockret flöda ur fotsulorna.

Ens egna hunger brukar vara så sekundär att man först försent inser hur nära där an man faktiskt är. Skulle precis sluka en simpel liten gurkbit när ett öronbedövande ljud avbröt mig. Tilda kom inmarscherande i köket med sin lilla kånken på ryggen.

"BÄBÄ LAMM, LULLELULLELULL!"

Julefrid.