Det är mycket just nu. På alla fronter. Så där stressigt att pulsen går på högvarv och tankarna snurrar dygnet om kring alltifrån bevisbörderegler till huruvida mjölken är slut hemma. Och vem som i helvete ska hinna handla den? I lördags kväll läste jag på om trafikskadeersättning medan Eurovision surrade i bakgrunden (varvid jag noterade att ytterligare en kollega lyste grönt på Skype - jag vet vem du är ;-) och idag hann jag endast med en näve snask till lunch - inhandlad av fantastiska Linnea som förstod att blanda lösviktsgodis och som offrade sin arbetstid för att springa och handla åt mig. Vad vore livet utan människor som hon? Eller lösviktsgodis för den delen. Mitt i detta livskaos (talande nog autokorrigerat till livskris) hade jag bokat en vårdcentralstid. Klockan 15.15. I en helt annan del av stan. Ibland blir jag mest trött i hela världen på mig själv.
I god tid (hahahaha - inte) rafsade jag ihop lite jobbpapper att fixa med senare (typ i natt?) och småsprang hela vägen till bussen. När jag klev på rann svetten längs ryggen under min lufttäta galonjacka. När jag kom fram till Selma Lagerlöfs torg hade gångbanan byggts bort(?) och jag fick forcera ett vägbygge för att ta mig fram till vårdcentralen. När jag kom fram till vårdcentralen var jag femton minuter förtidig. Osannolikt. Jag slog mig ned i väntrummet och ägnade kvarten åt att irritera mig över den välvilliga frågan någon ställde för ett tag sen: "Vad gör du för att få återhämtning? Vad gör du under din egentid?" Varvid det naturliga svaret torde vara ett vrålande: "Är du världsfrånvänd??!!" Dessutom fnissade jag över paradoxen att inte hinna gå på jobbets stressföreläsning på fredag.
Sen var det min tur. Undersökning av leverfläckar. Något jag tänkt på i flera år att jag borde göra. Jag fick i närvaron av två läkare och en sjuksköterska klä av mig min svettiga blus och mina trasiga strumpbyxor samt blotta min blekta lekamen i dagsljus. Läkarna kastade sig över mina prickar med fokus och engagemang.
"Se den! Alla färger som finns! Den får vi ta bort?
Hade jag en regnågsmärkning som gått mig förbi? Vänta nu... Ta bort?
"Då går du bara in i rummet bredvid så skär vi bort den!"
Hjälp. Gode Gud. Jag började svettas ymnigt igen. När blev primärvården så här effektiv? Jisses. Jag hade förväntat mig återbesök. Om tidigast ett halvår.
"Jag törs inte" pep jag som en liten fjant.
Läkaren tittade förbluffat på mig. Jag samlade mig för syns skull och vankade efter in i "operationssalen". I vårdcentraltappning (läs skrubb). I vild panik sms:ade jag Daniel. Se konversation...
Något stärkt av peppande sms lade jag mig på "operationsbordet" och fick en bedövningsspruta i ryggen som antagligen gjorde ondare än vad själva operationen gjorde. Gud i himmelen. I panik försökte jag profylaxandas. Tystnaden i rummet var kvävande. Ibland nämndes ord som: "skalpell" och "suturer". Otäcka sjukvårdsord. Jag kände mig illamående. Men tänkte ändå att det var bäst att passa på att njuta av denna egentid. Efter tio minuters operation och tre stygn fick jag resa mig upp. Med skyddspappen fastklistrad mot bröst och mage. Därefter fick jag en återbesökstid om tio dagar när stygnen ska tas. Det ska ske i närvaro av barnen som är lediga från dagis den dagen. Hur? Därefter vaggade jag genom vägbygget mot busshållplatsen. Som en slagen hjälte. Nu återhämtar jag mig med att tvätta. Och äta middag (chips).
En fördel i allt elände är att Daniel känner vad jag tror är äkta sympati. I ett svagt ögonblick gav han mig tillåtelse att åka till Ullared på lördag. Och att där göra inköp på det gemensamma kontot. Hurra! Åsa, vi tar väl din bil som har extra stort bagageutrymme?