Gallfeber
Ni vet den där känslan när ens kära respektive retar GALLFEBER på en. Typ när toalettlocket lämnas öppet. Eller när brödsmulorna på bordet inte torkas bort. Idag blev jag smärtsamt medveten om att den känslan av gallfeber kan vara ömsesidig.
Det hela utspelade sig när jag skulle tillaga min berömda ost- och skinkpaj. (Skryt). När jag hade knådat och fått degen på plats i formen var det dags för moment hälla i skinkan. Som luktade... Inte riktigt normalt. Samt hade en annorlunda färg. Jag är inte den som bedömer råvarors färskhet genom att smaka på dem. Det låter jag andra göra. Valet blev självklart. Orka med att ungarna åker på matförgiftning liksom.
"Daniel, kan du bara smaka lite här på skinkan för att se om den är god... mummel... mummel... eller inte..."
Daniel, den färgblinde, tog en näve (missfärgad) strimlad skinka, öste in i munnen och tuggade omsorgsfullt. Sen skrynklades hans ansikte ihop i en grotesk Quasimodomin och han spottade kraftigt och hulkade i vasken.
"Men Gud" mumlade han hetsigt mellan kväljningarna. "Alltså den där skinkan är inte bra. Den smakar sopor. Jag har precis ätit sopor."
"Men ojdå" sa jag bekymmersamt och lade pannan i veck. Samt dog trötthetsdöden över att ha knådat en deg i onödan. Nej, den gick inte att återanvända, den var besudlad av skinka.
"Fy" fortsatte Daniel med rösten stegrad i viss panik. "Jag måste ha en tandpetare. Det har fastnat skinka mellan tänderna." Så gjorde han några besvärande hulkningar och gick för att leta efter tandpetarna. Som kunde tänkas befinna sig allt mellan verktygslådan i källaren och bland barnens "köksgeråd" ute i lekstugan. Själv samlade jag ihop alla skämda skinkrester i en soppåse som jag ställde på farstubron för direkt vidaredeportering till soptunnan. I samma stund blev jag avbruten av något/någon (Hugo påkallade omedelbar nagellacksmålning, Tilda jonglerade med saxar eller liknande). Så jag glömde soppåsen. Något Daniel blev varse i morse när han vid 06.15-tiden tvingades fösa ihop de förvisade skinkresterna som ett gäng kråkor försökt äta till frukost men istället spritt ut över hela vår trapp. (Till och med kråkor har alltså gränser.)
Jag känner gallfebern.
Som om det inte vore nog. Just nu lägger Daniel två supertrötta men sockerstinna barn medan jag njuter av en kopp te och de sista solstrålarna i vår lugna, ljumma trädgård.
Gallfeber.
