liketlever.blogg.se

På fredagskvällen kom jag hem i hyfsad tid men var alldeles för uppe i varv för att kunna sova. Ringde brorsan och babblade. Kom i säng först vid midnatt och sov lite till och från i gästrummet tills Hugo sparkade in dörren vid 07.15.

Jag släntrade ned till vad som skulle vara ett frukostbord men som lämnade lite i övrigt att önska. Tog en kopp te och en alvedon. Daniel och jag drog upp planerna för dagen. Jag fick äran att städa dagis.

"Det är skönast om du gör det nu innan din mamma kommer så kan vi göra något kul sen" sa Daniel.

Ok tänkte jag, drog på mig några kläder och var redo att gå ungefär 08.30. 

"Jaha, ska du gå nu? Är det ok om jag bara går på toaletten och duschar först?" undrade Daniel. På olika vis sinkade han sedan min avfärd så att jag kom att avlägsna mig hemifrån först 09.04 ungefär. Ingen varningsklocka ringde. Jag trippade iväg mot dagis, ringde mamma och bestämde mötesplats vid centralen varvid vi kom fram till att hon måste hitta mig eftersom jag glömt både glasögon och linser. Väl framme på dagis drog jag på Spotify och öppnade källardörren för att hämta dammsugaren. En sekund dröjde jag mig kvar på det översta trappsteget. En doft av parfym eller rengöringsmedel slog emot mig. Hmmm... Hade någon redan städat??(Ljuva önsketänkande). Jag trippade försiktigt vidare, stannade på nedersta trappsteget och spanade åt vänster in i källarlokalen. Bakom en vikvägg stack ett par armar upp. Why? Pulsen ökade ungefär 150 procent. Jesus Christ, tänkte jag. Någon har blivit yxmördad i dagiskällaren och uppspikad på vikväggen. Den enda rimliga förklaringen jag kunde komma på. Här tryckte jag irrationellt och upprepade gånger på lysknappen - något som skulle komma att förevigas med ljud- och bildupptagning samt väcka funderingar kring om jag lider av tvångssyndrom - medan jag funderade på om jag skulle hinna ringa 112 innan jag själv föll offer för yxmannen.

"Hallå" hördes en trevlig stämma (Jennys?) och en person rörde sig i mörkret.

Jag fattade ingenting. Hade andra dagisföräldrar smugit ned i en släckt källare. För att yxmörda varandra?

Så "bam"! Ett pistolskott! Eller kanske ljudet av en partypopper. Ljuset tändes och tretton fantastiska kvinnor uppdagades. Det var alltså möhippa. Min. Total överraskning. På riktigt. 

Jag blev försedd med ett glas champagne (de vågade inte ge mig prosecco) och idrottskläder. Därefter väntade gympa i dagisträdgården till mina forna favoritlåtar. Hurrihurribusskurmusik så det bara dånade mellan höghusväggarna runt Brunnsbotorget. Instruktören mumlade något om att den här musiken skulle de aldrig kunna ha på ett riktigt pass. Jag var totalt oförstående.

Därefter vankades dusch och lunch hemma hos grannen Åsa som utrymt familjen (hem till mig visade det sig) dagen till ära. Jag blev sen finsminkad och lockad i håret av Åsas vän Peter. På temat "Glam". Så försågs jag med en sprillans ny klänning från mitt favoritmärke i rätt storlek(!), bijouterier, väska och skor. Jag tackade högre krafter (mina gudomliga vänninor) för att jag slapp klä ut mig till kyckling eller liknande.

Sen var det upp till bevis. I vardagsrummet hade riggats upp en studio. En sådan man spelar in musik i. Där jag - med veckans förkylnings repor på stämbanden (som om det hade någon betydelse) - skulle spela in "Girls just want to have fun" i en väldigt hög tonart. Jag försedde mig med ett glas vin, kände svetten pärla sig i nacken, drog djupt efter andan och tog sedan i för kung och fosterland. Därefter filmade Hanna oss andra medan vi dansade loss. Det ska tydligen bli en video till sången. Jesus Christ. När jag trodde jag kunde pusta ut fick jag en gitarr i handen och under vägledning av en gitarrlärare var det bara att för sittande publik klämma ur mig "Leaving on a jet plane", det enda numret i min repertoar.

Så blev det slappning i trädgården. Vin. Wraps. Prat. Flams. Trams. Och sen vips skulle vi packas in i bilar för att transporteras till en okänd destination... Som visade sig vara Kreativa Karins ateljé/lokal/pysselverkstad. Jag blev alldeles till mig. Har ju följt henne på instagram länge och tillverkat diverse andrahandssortering av hennes påsk- och julpyssel. Med vad som närmast kan liknas vid ett stridstjut flaxade jag fram till Kreativa Karin och gav henne en bamsekram medan jag hysteriskt pladdrade på om hur mycket jag gillar (avgudar) henne. På ett stalkeraktigt vis. Hon hade gjort en banderoll, min hippa till ära. 💞 Så fick vi tillverka egna speglar med hjälp av plastskedar och sprayfärg. Fantastiskt. Kreativa Karin filmade våra färdiga verk och lade ut på instagram, ett videoklipp som i skrivande stund genererat över 10 000 visningar.

Därefter åkte vi åter hem till Åsa för middag från Mae Krua, Göteborgs bästa thaiställe. Till det serverades jag givetvis champagne. Så fick jag motta en skål fylld med nedskrivna komplimanger - att läsas när jag känner att jag har behov av det. Underbart. Mina kunskaper om Daniel testades och av en vänligt inställd domare fick jag tio rätt av tio möjliga.

Så började musiken skräna. Discolamporna tändes. Och till tonerna av min egeninspelade version av "Girls just want to have fun" stuffade jag och mina bundsförvanter runt i ring. Magi. När förfesten närmade sig toppen drog vi till Gretas. Såklart. Inget slår det röjiga dansgolvet på stans bästa gayklubb. Först vid 03.00 drog resterande del av hippan hem till Åsa för övernattning. I samtliga sängar och soffor i hennes hus sussade sen mina bästa vänner. Men jag kunde inte sova. Fåglarna kvittrade. Mina ögon var vidöppna. I öronen ljöd fortfarande Håkan Hellströms : "Kom igen Lena". Jag längtade till frukost när vi skulle få babbla om den fantastiska dagen och natten. Till slut tuppade jag väl av.

Mina vänner. Den familj jag valt. Hur ska jag någonsin kunna tacka er för detta? Igår var det i särklass bästa dygnet i hela mitt liv. 

Jag kan inte sova nu heller.