Uppvaktning
Det finns en herre i det här huset som vet hur man uppvaktar på bästa sätt. Förra veckan när jag kom hem från jobbet satt han i hallen med ett alldeles egengjort pärlarmband i handen. Som var till MIG. Världens finaste armband med pärlor i alla tänkbara kulörer uppträdda på ett alldeles för litet gummiband. Blodtillförseln stryps i min handled när jag använder det. Men vad gör väl det?
Häromdagen när vi degade med lera påbörjade han en intensiv tillverkning av diverse djur/oidentifierbara brungröna lerklumpar som han insisterade på att jag skulle ta med och ha på mitt jobb. Så nu är givetvis skrivbordet på jobbet fyllt med obskyra lerfigurer i olika storlekar.
Idag när jag kom hem väntade det här fantastiska konstverket.
Enligt konstnärens egen utsaga föreställer målningen mammas hår. Så otroligt otippat. Men inte alls långt ifrån sanningen. Faktum är att hela jag kände mig ungefär som på bilden när jag vaknade i morse.
Jag inser (med viss ängslan) att denna enorma kreativitet och produktivitet kan komma att resultera i ofantliga mängder påskkycklingar, vattenfärgsmålningar och papier marche-raketer.
Tacksam är jag ju ändå såklart. Och därför tillbringade jag kvällen med att tålmodigt försöka svara på Lillemans alla tusentals frågor, bla:
"Vad heter Tilda?"
"Kan jag öppna paketet?" (och då syftade han på den täckpapp och eltejp som för tillfället pryder hallgolvet - ja, jag målar om igen)
"Är pappa en bajskorv? Eller ett badkar?"
Varav åtminstone den sistnämnda frågan är enkel att svara på som ni förstår.