Bröllopsbestyr
Vi ska ju gifta oss. I sommar. Så vid sidan av det vanliga jobba-tvätta-renovera-städa dagis-fixa barnkalas osv-fixet försöker vi planera ett bröllop. Efter att några arbetskollegor såg extremt oroade ut när jag avslöjade att jag ännu inte har någon klänning (tittat ut ring, bokat frisör osv) blev jag så pass nervös att jag tänkte att det var tid att agera.
Därför tog jag igår Hugo under armen och skuttade över till grannen Åsa, tillika vår toastmadame. Hon skulle hjälpa mig att mäta min kropp. På både längden och bredden. Inför beställning av klänning.
Om sanningen ska fram har jag dragit lite på det här med mätningen eftersom jag lidit av tillfällig sinnesförvirring, en överdriven tilltro till min egen förmåga samt i övrigt en världsfrånvänd insikt om min självdisciplin. Jag närde nämligen länge en föreställning om att jag skulle gå ned de sista släpande graviditetskilona, börja träna, köra lite 5-2 osv. I god tid innan bröllopsklänningen beställdes. Så att säga.
I julas kom jag emellertid på att det är fysiskt omöjligt för mig att skiljas från choklad. Sombreroschips. Oboypulver. Tjocka lager bregottsmör. Med mera. Med mera. För tillfället kan en marabouchokladkaka med mandel och havssalt vara enda anledningen till att stiga ur sängen efter en natts vaka med öroninflammationsbesvärat barn. Just nu kan en påse sombreros vara fullständigt livsavgörande. Så för min psykiska hälsas skull anslöt jag mig istället till den nyaste, hetaste, behagligaste "bantningsmetoden". Acceptansmodellen. Aldrig tidigare har något fungerar så tillfredsställande. Jag äter vad jag vill, tränar noll (om man inte räknar de få springstegen när man är påväg att missa bussen) och accepterar. Jag rekommenderar den starkt. Sen blir ju förstås mätningen därefter...
Åsa var utrustad med måttband och anteckningsblock. Jag försökte tyda mätinstruktionerna. Först skulle bysten mätas - över det bredaste stället. Åsa mätte noggrant och antecknade.
"Kanske vi borde mäta utan bh?" föreslog jag. Inte som ett led i ett billigt förförarförsök utan för att klänningen enligt beskrivningen skulle ha en inbyggd bh (?) och då vill man ju att måtten ska vara korrekta.
Sagt och gjort. Vi mätte utan bh.
"Hmmm..." sa Åsa bekymrat. "Då noterar jag att bystens bredaste ställe hamnar betydligt längre ned."
I samma veva kom Åsas sjuåriga dotter insläntrandes.
"Oj Malin! Vilken stor rumpa du har?!" sa hon och lät uppriktigt imponerad.
Efter en arg blick från Åsa försökte hon släta över sin kommentar och sa välvilligt:
"Mamma har stora bröst. Mycket större än dina!"
Hmmm... Precis de kroppsliga proportioner man önskar sig när man ska stå brud (vilket för övrigt är ett så vidrigt uttryck att jag bara måste kräkas lite).
Därefter testsminkade Åsa mig, fixade håret med plattången och grejade. Jag fick inget bubbel men blev erbjuden ett glas glögg. Kändes ändå otroligt lyxigt att nästan vara på skönhetssalong. När Åsa var färdig vände hon sig till Hugo och frågade:
"Blev mamma fin nu?"
Hugo betraktade mig uppifrån och ned.
"Näää..."
