liketlever.blogg.se

Hugo fick en sparkcykel. Något han pratat om sen han typ yttrade sina första små ord. En blå sparkcykel. Som större barn har. Ni fattar - han var ju överväldigad. En annan som tyckte sparkcykeln var rysligt intressant var hans lillasyster. Otippat? Knappast. Hon sprang fram så snabbt hennes knubbiga små ben förmådde, klättrade vigt upp och krängde skickligt med kroppen och fick sparkcykeln i gungning. Om Hugo var imponerad? Nja, överbeskyddande är nog snarare rätt ord. Om sparkcykeln då givetvis.

På kvällen när det var dags för läggning tittade Hugo tindrande med sina hundvalpsögon på morfar och sa:

"Vill du sova med mig moffaj?"

Pappa kunde ju inte säga nej till det förstås. Och så fick jag slappa i en timme - underbart. Däremot sorgligt när pappa och Ewa-Marie (moffaj och bonus) sen åkte. Vemodigt. Och lugnet före stormen skulle det visa sig...

Jag hade erbjudit mig att sova med Tilda på natten. Hon är i särklass en besvärlig nattgäst för tillfället med pågående tandsprickning, hosta från helvetet och ett allmänt yvigt och kinkande sätt. Gasig i magen också skulle det visa sig. När jag gläntade på dörren till hennes rum möttes jag som av en tät dimbank av frän, unken, instängd och fuktig mansprutt. Mysigt att lyfta på täcket och krypa ned bredvid. Därefter väntade timmar av hosta, ilskna sparkande små ben som vevat in sig i lakan och knytnävar som hastigt och plötsligt slog ut som projektiler. Och ungefär då, vid 03.10, ljöd en mistlur genom natten. Väggarna skakade nästan. Och Tilda släppte sig igen av bara farten (ofrivilligt göteborgsskämt). 

"DU ÄR INTE MIN MOFFAJ!!! DU INTE VARA HÄR!!! BUÄUÄUÄUÄ!!!!

Hugo hade vaknat. Och väckte givetvis oss andra. Daniel var allt annat än välkommen som ni förstår så föräldrarna fick byta sovrum och barn. Inget ovanligt iofs.

"Lilla gubben? Hur är det?" sa jag och kröp ned bredvid Hugo. På nåder.

"Jag ska sova med moffaj. Var är han?"

"Han har åkt hem lilla gubben."

"Men... han har inte sagt det till mig!"

Snyftningar. Hjärtskärande snyftningar. Jag klappade och tröstade. Lugnet sänkte sig åter. Men... Sen kunde gossen inte somna om. Det prasslades med täcket. Han grejade med fingrarna i mina ögonfransar. Korvade med benen. Klappade i händerna, gjorde kluckljud med tungan och suckade ljudligt. Klockan blev 04.25. Gaaah!!! Då kom han på att han ville ha sin gosedjursgris. 

"Men Hugo, det behövs väl inte? stönade jag, mer eller mindre medvetslös.

"Vill ha giiiisen!" snyftade han och höjde rösten.

Bara att slita sig upp från duntäcke och kudde för att bege sig upp på en strapatsrik jakt efter grisen ifråga.  

Morgonen efter. Sovmorgon tack och lov. Ungarna bjöd föräldrarna på frukost på sängen. Moahahaha... Not!