liketlever.blogg.se

Jag var verkligen sugen på att ta på finklänningen, dricka bubbel, umgås med världens bästa brudpar, svänga mina lurviga på dansgolvet och i någon kristallkrona, äta gott, dricka gott och mingla runt på fest. När familjen vaknade i morse och det stod klart att jag inte skulle kunna följa med utan istället typ bestraffas (ta hand om och vårda två otacksamma sjuklingar som misshandlat mig med briojärnvägsräls bland annat) gick liksom luften ur mig. Jag andades gift.

"Alltså jag måste försöka tänka positivt" mumlade jag. "Jag håller på att ätas upp av bitterhet över att inte få följa med."

"Om vi ska fokusera på det positiva..." började Daniel.

"Lätt för dig att säga!" fräste jag. "Du får ju faktiskt gå på bröllopet!"

"Men du sa ju att du ville tänka positivt."

"Va? Sa jag?"

"Ja, alldeles nyss sa du det."

"I så fall menade jag det inte. Jag vill ju bara gnälla."

Det var inte alls sorgligt att se Daniel glida iväg i kostym. För att lätta upp stämningen försökte jag få barnen på bröllopshumör. Jag visade bilder på brudparet.

"Titta Hugo! Det är Sara och Antinio. De gifter sig idag."

"Bajs, kiss, glass."

"Det är deras bröllopsdag idag. Hurra!"

Tvååringen rynkade ihop ögonen.

"Inte farligt?"

"Nej, gubben det är inte farligt. Det är ju Sara och Antonio."

"Nonio min pompis." ❤️

Till Sara och Antonio

Jag kan inte längre minnas första gången vi träffades. Men jag vet att jag måste ha varit överväldigad. En strålande vacker Sara med långt ljust hår, de klaraste ögon och blommor i famnen. Ja, ok blommorna kan vara en efterhandskonstruktion men det hade kunnat vara så. Du kan ju det där med blommor, Sara. Och så en stilig, gyllenbrun Antonio. Halvitalienare. Det behövs ingen närmare förklaring. Ni förstår vad jag menar. Vart ni än kommer så överväldigar ni. Ett så otroligt vackert par. För att beskriva er när vi pratar om er brukar vi hänvisa till er som: "Våra snygga kompisar". På vår gata brukar våra grannar i smyg kalla er för Barbie och Ken. I positiv bemärkelse.

Men det är ju inte bara yta. Det handlar inte bara om ert underbara hus och bedårande reklambarn. Ni är så otroligt mycket mer än bara vackra på utsidan. Sara som alltid har lätt till skratt, som är så innerligt trevlig, vänlig och varm. Det i en fantastisk kombination med ett stort mod och en väldig lojalitet. Antonio som är så god och innerlig, tålmodig och hjälpsam. Bakom örat har han en räv. Den brukar ringa oss ibland och låtsas vara Janne Josefsson. 

Tillsammans är ni, Sara och Antonio, en kombination utöver det vanliga. Det är en ynnest att få känna er. Er dörr är alltid öppen. Hos er är alla välkomna. Det är otaliga gånger jag suttit vid ert bord och mumsat utsökt mat och läckra bakverk. Ni engagerar er och bryr er om. Otaliga gånger har jag suttit vid ert bord och gnällt om ditten och datten och ni har lyssnat, kommit med råd, försökt hjälpa. Det uppskattar jag så oerhört. Ni är roliga. Tid med er är aldrig bortkastad. Jag hoppas på massor av tid med er även i framtiden. Tack för lån av byggställning. Tack för att ni är så fina med våra barn. Tack för alla snittblommor ni haft med er (jag menar det verkligen). Tack för att ni är precis så bra som ni är. 

Det skulle vara så skrattretande att som trött, sliten, bitter osv småbarnsförälder komma med några råd för framtiden. Efter tio år tillsammans är jag övertygad om att ni klarar det alldeles utmärkt på egen hand. Däremot önskar jag er en hejdundrande kväll med härliga tal, massor av skratt, lite ömsinta tårar, champagne (givetvis) och dans tills skorna sparkas av. 

Störst av allt är kärleken. Det har ni.